Anselm Kiefers konst är ren alkemi
"Le alchimiste" är som en opera. Anselm Kiefers konst är storslagen, kompromisslös, existentiell och teatral.
En riktig roman ska inte gå att filmatisera och motsvarande gäller all seriös konst: en teckning av en skulptur eller någon som visslar ledmotivet ur en symfoni kommer inte i närheten av den verkliga upplevelsen. Ett foto räcker inte för att förstå arkitektur. Du måste befinna dig i rummet och ta in omväxlande detaljerna och helheten och relationerna dem emellan, hur ljuset faller vid olika tider – ljuden, dofterna, känslan i materialen.
Min lågoddsare till gissning är att upplevelser som kräver mänsklig närvaro kommer att bli mycket viktigare framöver. I takt med att AI tar över cyberspace, underhållningsindustrin, skvalmusiken och blockbusterfilmerna såväl som det dagliga nyhetsflödet kommer vi att vilja, nej behöva vara i rum där något verkligt händer och som inte kan upprepas eller överföras till något annat medium på någon annan plats. En sådan utställning, som måste ses på plats, pågår just nu och ända in i september i Milano: den tyske konstnären Anselm Kiefers Le alchimiste, alkemisterna, men i femininum.
Krig, förstörelse och mänskligt lidande
Palazzo Reale, det kungliga slottet, ligger lite på snedden intill den stora domen i Milano. Dess neoklassicism verkar anspråkslös bredvid domens gotiska spettekaka och det intilliggande 1900-talsmuseets strama Mussoliniklassicism. En trappa upp i en flygel ligger La sala delle cariatidi, Karyatidernas sal. Det är en väldig bankettsal, uppförd på 1770-talet, vilken skadades svårt av bombningarna 1943, men som sedan flera år nu är restaurerad. Men inte återställd.
I restaureringen har skadorna från bomberna bevarats – plafondmålningarna, de förgyllda väggfälten och själva de 40 karyatiderna som gett salen dess namn är alla svärtade och vanställda, de ger ett förvridet intryck som gör den till ett monument i egen rätt, över kriget, förstörelsen, det mänskliga lidandet. Nya speglar har satts in som förstorar salen, precis som det var tänkt. Det går inte att tänka sig en bättre plats för Anselm Kiefers 38 stora porträtt av kvinnliga alkemister. Två färre än karyatiderna som omger dem.
När jag kommer in i salen är det första intrycket att de stora skärmarna som målningarna hänger på stör intrycket. De är irriterande i vägen för perspektivet över rummet, klämmer in karyatiderna och gör så att jag tvingas gå längs väggarna och mellan skärmarna. Men när jag väl rör mig in i utställningen upptäcker jag hur detta i själva verket gör salen ännu större.
Jag går mellan skärmarna med de stora mörka målningarna och betraktar dem lika mycket rakt på som från sidan, nära och långtifrån. En och en och en hel vägg i ett svep. Det bästa perspektivet får jag då jag vänder ryggen till och betraktar dem i de dunkla speglarna. Den direkta anblicken kan överväldiga, men denna spegelvision för samman salen och verken till en förtrollad helhet som förhöjer upplevelsen. Alkemisterna på målningarna samtalar med de skadade karyatiderna. Jag väntar mig att de ska röra på sig.
Anna Vasa tillhör de utvalda
Målningarna är väldiga, skulpturala, med tjockt med färg med inbakade stenar och växter som sticker ut i rummet som känselspröt. De är fysiskt överväldigande, men samtidigt så spröda – de växter som tycks växa ur färgen skulle kunna brytas av hur lätt som helst. Målningarna kan säkert ställas ut på annorlunda sätt, även var för sig är de anslående, men jag har svårt att tänka mig att det kan bli bättre, mera gripande, än så som de samlats i denna balsal som så tydligt märkts av döden. Innanför den stora salen finns ett mindre rum med åtta målningar, men i dessa dominerar guldet, ljuset. De strålar som kulmen, det stora verket efter den alkemiska processens fullbordan.
I utställningen porträtteras kvinnliga alkemister ur historien. Bland andra den kraftfulla renässansfurstinnan Caterina Sforza, som förutom alkemist var politiskt såväl som militärt aktiv – Machiavelli skriver beundrande om henne. Hon efterlämnade ett manuskript med 400 recept och sades ha lyckats göra guld. Det finns även svensk anknytning: Drottning Kristina, som hade ett laboratorium i sitt palats i Rom, porträtteras i olja, akryl, bladguld, sediment som skapats med elektrolys, bly, järn, lera och gräs. Anna Vasa av Sverige tillhör de utvalda som strålar av guld.
Riskerade att kallas häxa
Kiefer är som konstnär upptagen av den mörka historien, men denna utställning är nästan optimistisk. Framställningarna av de kvinnliga alkemisterna ger uttryck för en fullkomligt obändig kraft, en vilja till liv och skapande som inte låter sig kuvas.
Alkemin är en sorts filosofisk verksamhet, en föregångare till den systematiska vetenskapen, med både poetiska och mystiska drag. Drömmen om De vises sten, som gör de låga metallerna till guld och som skänker evigt liv är välkänd. Men alkemin var så mycket mer: läkekonst och giftblandning men också skapandet av nya färger. Renässansens konstnärer stod nära de alkemister som kunde framställa nya pigment i sina laboratorier. Visst finns det många manliga alkemister i historien, men det särskilda med de kvinnliga är att de betraktades med större misstro. Anklagelser om trolldom och förbund med djävulen låg alltid nära till hands. Den kvinnliga alkemisten riskerade att kallas häxa.
För Kiefer är hans egen konstnärliga process ett slags alkemi, där han använder sig av naturkrafterna och förstörelsen som ett led i målandet. Under arbetet har målningarna stått utomhus och utsatts för vädrets krafter. Förstörelsen är en förutsättning för skapandet, liksom i alkemin, som utgår från nigredo, nedbrytandet, förruttnelsen, som nödvändig för förnyelsen.
Man skulle kunna jämföra utställningen med en opera, den är lika storslagen, lika kompromisslöst existentiell såväl som teatral som en opera. Det finns något skamlöst anspråksfullt i själva projektet, som man som betraktare måste ge sig hän åt för att verkligen gripas. Men gör man det blir man rikt belönad.
Anselm Kiefers Le alchimiste visas på Palazo Reale i Milano fram till den 27 september.
***
