Med humor och självdistans visade Lena Cronqvist vardagens mörker

Det skulle bli den stora återkomsten till Värmland. Tillsammans med konstnären Lena Cronqvist planerade Värmlands museum en stor retrospektiv utställning, som öppnades nu i maj 2026. Men Lena Cronqvist fick aldrig själv uppleva utställningen då hon avled sommaren 2025.

Till utställningen har Värmlands konstmuseum tillsammans med Bokförlaget Arena gett ut en fin och omfångsrik katalog. Några korta texter av kunniga skribenter sätter ramen för Cronqvist konstnärskap och mynnar ut i en fantastisk bildskatt från de tidiga färgstarka expressiva målningarna från 1960-talet till de senaste svartvita stiliserade tavlorna från 2020-talet.

Lena Cronqvist var värmlandstjejen med en borgerlig bakgrund som kände sig utanför, men som hittade sin plats och röst i konsten. Efter några år på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, där hon träffade maken författaren Göran Tunström, blomstrade hon ut som konstnär och tillsammans reste det kreativa paret ut i världen för att samla nya intryck.

Även om de konstnärliga framgångarna växte med åren var det på det privata planet kämpigt med psykisk sjukdom och återkommande psykoser som behövdes behandlas på institution. Att Lena Cronqvist var en berest och beläst person går inte att ta miste på. Hennes tidiga färgstarka målningar med motiv från Grekland och Mexiko till hennes kända parafras av Jan van Eycks Makarna Arnolfinis trolovning och madonnamotivet är exempel på det, men det var i det vardagliga enkla som hon hittade sina främsta motiv.

Motiven i Cronqvists målningar är ofta hämtade från vardagen: sonen Linus i hemmet, släktmiddagar och familjeliv. Men under ytan ligger de stora existentiella frågorna och ruvar: livet och döden, barnet och föräldraskapet och åldrandet som en ständigt pågående cykel. Cronqvist var en mångsidig konstnär som prövade olika uttryckssätt och material, från vävning och grafik till keramik och skulptur. Hon är kanske mest känd för sina flickmålningar och bronsskulpturer av flickor.

I målningarna kan man se flickor som tar hand om och leker med sina gamla, förminskade föräldrar som dockor. Här kastar Cronqvist om rollerna mellan barn och föräldrar. Samtidigt gestaltar hon det eviga kretsloppet: våra föräldrar tar hand om oss när vi är små, och när de blir gamla är det vår tur att ta hand om dem, samtidigt som vi själva uppfostrar nästa generation, som en dag ska ta hand om oss.

Under sina sista år försämrades Cronqvists syn kraftigt. Hon började då måla svarta bilder med vita, stiliserade figurer, där starka kontraster och handens invanda linjer gjorde det möjligt för henne att fortsätta skapa ytterligare några år innan synen helt försvann.

Även om textmaterialet i katalogen är begränsat så gör det ingenting. Som de flesta konstnärer valde Lena Cronqvist bilden som sitt språk för att säga det hon ville säga. Det frikostiga bildmaterialet talar sin tydliga historia och ger läsaren en visuell biografi över Cronqvist inre kreativa värld. Precis som Edward Munch fångar Cronqvist de existentiella frågorna och djupet inom oss.

Men i det mörka finns också humor och självdistans i Lena Cronqvist konstnärskap, som ansiktet i spegeln till målningen Trolovningen som räcker ut tungan, inte som ett hån till betraktaren, utan mer som ett trots mot livets allvar och svårigheter. I det vardagliga enkla hittade Lena Cronqvist det djupt mänskliga och igenkännande, vilket nog är förklaringen till att hon med tiden blivit en så uppskattad och folklig konstnär.

***

Läs även: Världen ville ha Lena Cronqvist i stora mängder

Läs även: Carl Fredrik Hill – konstnären som försvann