Så mycket bättre än “Stranger Things”

Stephen Kings novell Höstgärning (1982) utspelar sig i den fiktiva staden Castle Rock i Maine 1960. Fyra unga vänner ger sig ut i skogen för att leta reda på kroppen efter en försvunnen jämnårig pojke. Sommaren går mot sitt slut och luften blir kyligare. Deras äventyr förvandlas till en övergångsrit, ett vuxenblivande när de ställs inför dödens faktum. När hösten väl anländer kommer de att skiljas åt och aldrig träffas igen.

Stand by Me (1986), Rob Reiners klassiska filmatisering av Kings berättelse, fyller 40 år i år. Det är givetvis det som tankarna förs till när vi ser Svärtan, Björn Steins och Amy Deasismonts tv-serie baserad på Kings svenske arvtagare John Ajvide Lindqvists roman Sommaren 1985 (2023).

En tonåring hittas död i vattnet utanför den mytomspunna klippön Svärtan i Roslagens skärgård. Fyra sommarlovsfirande pojkar (flickorna får inte följa med) beger sig i hemlighet dit för att finna svaret på en fråga de inte visste att de ställt. Svärtan minner schweizaren Arnold Böcklins målning Dödens ö (1886) och är minst lika symbolisk. Här träffar de på något ofattbart som de alla får olika känslor inför, från en stark dragning och passion till egendomlig likgiltighet och ren aversion.

Hur detta absolut främmande ska förstås blir lika otydligt för pojkarna som för oss tittare, en levande bild av tillvarons mångsidighet som uppfattas som både ljus och mörker, både liv och död, kärlek och fruktan, natur och översinnlighet. Stein och Deasismont lyckas förmedla det som Ajvide Lindqvist närmast överträffar King i, att låta det fantastiska bli både något högst taktilt och påtagligt, men samtidigt sagolikt och eteriskt. En subtil rörelse i språk och text som Stein och Amy Deasismont överför till rörliga bilder.

Enligt Lars Gustafsson utmärker sig den fantastiska berättelsen genom att föra in något radikalt främmande i vår värld och sedan utforska följderna av detta. På så vis har Ajvide Lindqvist låtit vampyrer hemsöka hyreshusen i Blackeberg i Låt den rätte komma in (2004) och trollet bli tulltjänsteman i Gräns (2006). Det främmande kastar nytt ljus över det vardagliga och nära och vi ser det ärligare. Det mänskliga tillståndet blir outgrundligare.

I Svärtan är det en sådan främmande och transformativ händelse som får ungdomarna att förlora barndomens oskuld och kliva in i den svekfulla vuxenvärldens skymningsland. Samtidigt som legot finns kvar att leka med i pojkrummet är det så mycket nytt att upptäcka, som hångel, öl och David Bowie. Men livet som väntar är förljuget och bräckligt, bakom sommarstugornas flagnade fasader pyr skilsmässorna, missbruket, våldet och rädslan. Framför allt ställs de likt pojkarna i Höstgärning insikten om livets ändlighet.

Vi känner igen Kings persongalleri. Här finns den oberäkneliga tonårssociopaten, den brådmoget och känslomässigt oåtkomliga och självdestruktiva flickan, den ängslige och opålitlige morsgrisen, den verklighetsfrånvände mytomanen, den modige och tanklöst handlingskraftige bästisen och den neurotiske aspirerande författaren som ser tillbaka på en formativ händelse samtidigt som minnesbilderna blir allt mer suddiga.

Bäst är ändå den vemodige polismannen Axelsson (Johan Holmberg) som kommer till Skärsö för att utreda pojkens död, en saklig men medkännande betraktare som blir vittne till hur de sköra familjerna på den idylliska skärgårdsön faller sönder. En åldrad variant av agent Cooper i David Lynchs serie Twin Peaks (1990-1991), också han en främling som desperat försöker finna rationella mönster i en ogreppbar tillvaro.

I Kings nu 40-årsjubilerande jätteroman Det är den ondska de unga huvudpersonerna möter ogenomtränglig, i Svärtan är det övernaturliga snarare något svårgripbart och otydligt. Referenser till Steven Spielbergs klassiska ungdomsfilm E. T. (1982) finns i allt från en röd munktröja till teckningar på väggen, men den besökare från en annan värld vi nu får träffa är något som rör sig fjärran den mänskliga förståelsehorisonten. Något bortom ”gott och ont”.

Likt bröderna Duffers ungdomsserie Stranger Things (2016–2026) använder sig Svärtan av nostalgin som grepp. Alla på Skärså räknar ner dagarna till att Live Aid (musiken är en stor behållning av serien) ska sändas på tv och Zingo dricker man ur gröna burkar. Men där Duffers väjer för det sant smärtsamma i det förflutna och gör det till en projektionsyta för generation Z:s eskapistiska fantasier, ser Stein och Deasismont det svunna Sverige i vitögat. Det gör Svärtan så mycket bättre än Stranger Things.

Svärtan har premiär på SVT 24 juli.

***

Läs även: ”Hon är fan skitsöt”

Läs även: Den bäste på Stephen King?