Vilket inflytande har Per Engdahls folkhemsfascism i dag?

Intresset för svensk fascism, inklusive nazism, verkar ha ökat under senare tid. Den kan ha att göra med att Sverige inte har lyckats göra upp med sin historia, samtidigt som högerextremistiska och proto-fascistiska rörelser är på frammarsch. Men också med att efterkrigstiden först nu har tagit slut då vi ser ut att befinna oss i ett slags förkrigstillstånd.

Anders Sundelins biografi över Per Engdahl (1909–1994), Fascisten. Per Engdahl och den nysvenska rörelsen är en i raden av nya populära böcker om historisk svensk fascism. Det finns givetvis forskning om just Engdahl, inte minst det senaste tillskottet, Mikael Rahms avhandling Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930–1968 (2025). Men Sundelins biografi riktar sig till en större publik. Därför är en bok som denna viktig.

Sundelin går gärna in på detaljer och vi får veta mycket om Engdahls privatliv och olika turer kring hans fascistiska engagemang. Det engdahlska högborgerliga barndomshemmet i Jönköping dominerades av två poler, en utåtriktad far och en introvert schartauansk mor. Pojken Per förefaller ha varit något av en särling med läshuvud och förlorade det mesta av synen vid 14 års ålder. Han hittade hem i litteraturen – han var en flitig författare – och i fascismen. 1928 deltog han som 19 år gammal student i bildandet av Uppsala Fascistiska Kampavdelning och utsågs till avdelningsledare, och på den vägen var det.

Engdahl hade visserligen medvind, fascismen var på uppgång, men han lyckas aldrig få till en riktigt stark organisation. När nazisterna Birger Furugård och Sven-Olov Lindholm slår sig samman till en större fascistorganisation, Nysvenska Nationalsocialistiska Förbundet, står Per Engdahl utanför. I stället bildar han Nysvenska rörelsen (NSR) i början av 30-talet.

Det politiska målet var en stat grundad på anti-individualism, rasism, korporativism och ett auktoritärt styre. Sundelin låter forskaren Robert O. Paxton sammanfatta: ”Fascismen består mer av en uppsättning synsätt än en sammanhållen filosofi och med en intensiv nationalism i botten, kopplad till diverse konspirationsteorier och en syn på historien som en kamp mellan gott och ont, mellan det rena och det befläckade, och med det egna lägret som offer. Allt eller inget.”

Engdahls fascism var ett slags folkhemsvariant utan idolerna Hitlers och Mussolinis explicita brutalitet och vulgaritet. 1941 bildade han Svensk Opposition som inte var ett parti utan skulle vara en upplysningsrörelse. Det kan ha att göra med rötterna i en bildad svensk småstadsborgerlighet och att han var akademiskt lagd. Så han undvek den europeiska fascismens högsta tonlägen och lanserade i stället en ”ny humanism”. Det var ”lite mer stil över Per Engdahls nysvenska lära” skriver Sundelin. Ett exempel är att Engdahl kom att spela ner begreppen ras och antisemitism längre fram till förmån för skillnader mellan grupper vad gäller ”kultur” och blev i stället uttalat invandrarfientlig. Känns det igen?

Sammantaget framstår Per Engdahl som en i grund och botten ointressant personlighet. Hans hemsnickrade ideologi och litterära alster är mediokra. Men kombinationen av fascism, grav självöverskattning, stora ambitioner och en viss karisma är en explosiv brygd. Till den kom goda kontakter i Nazityskland. Nazistledarna Lindholm och Furugård var av samma skrot och korn. De var alla farliga. Kontrafaktiska spekulationer är förstås vanskliga, men man kan undra vilken position Engdahl och de andra svenska fascistledarna hade fått om de tyska nazisterna invaderat Sverige.

Anders Sundelin sparar inte på teoretiska nerslag, kontexter, tillfälliga och inte alltid motiverade utvikningar och rundmålningar. Det är bitvis snårigt och osorterat. En del av fascisterna i Engdahls olika organisationer anonymiseras till exempel medan andra utmärks med mindre eller större biografier och urvalsprincipen är bitvis svårtydd. Ett avsnitt om författaren Jorge Luis Borges reflektioner över att vara blind är intressant i sig men ramlar ur helheten, för att ta ett exempel.

Jag saknar framför allt en diskussion om och redogörelse för Per Engdahls inflytande in i vår tid. Vi får visserligen veta hur Engdahl stretar vidare och anpassar sig något efter tidsandan decennierna efter kriget, utan att ge upp sina ideal. Men biografin avslutas bara med en blinkning till de redan invigda. Vi får veta att Sven Davidson, ledaren för Engdahls NSR:s stockholmsavdelning, engagerade sig i högerextrema antisemitiska Bevara Sverige Svenskt (BSS) i början av 80-talet och blev dess ordförande. Men varför stanna där? Varför får vi inte veta mer om Engdahls betydelse för BSS och att Davidson kom att bli en betydande kraft i nybildade Sverigedemokraterna?

Historikern Mikael Rahm har däremot inga problem med att lyfta kopplingen mellan Engdahl, BSS och Sverigedemokraterna, och hänvisar bland annat till historikern Heléne Lööws texter. Författaren till Sverigedemokraternas ”vitbok”, Tony Gustafsson, tvekar inte heller och refererar till Engdahl. Vitboken avslöjar bland mycket annat uppgifter om Davidsons karriär och formella och informella samarbeten mellan NSR och BSS. Där kan man också läsa att minst 18 i SD:s grundargeneration hade direkta eller indirekta kopplingar till BSS och att Engdahl personligen arbetade för SD i Skåne några månader under början av 90-talet. Fascistorganisationerna överlappade varandra.

Men Sverigedemokraterna förekommer överhuvudtaget inte i biografin över Per Engdahl. Det saknas ett avslutande kapitel som knyter ihop sammanhangen och placerar dem i samtiden. Det är svårt att förstå varför.

Anders Sundelins Fascisten är augustis månads bok i Fokus fackboksklubb Fackklubben.

***

Läs även: ”Det behövs så lite för att ses som avvikande”

Läs även: Varför brunsmetar bröderna Lundström Lewi Pethrus?