Kulturpolitiskt sprängstoff – är det nu slut med woke-konsten?

Sommaren har blivit konstlivets högsäsong. Alla från drejare av sneda blomstervaser på södra Öland till stylade museichefer arbetar som gammaldags strömmingsfiskare. När turisterna går till i stora stim gäller att agna väl. Ofta visas verk av någon äldre älskad konstnär vars verk visas fram och utställarna missar att många konstintresserade vill veta vart den moderna konsten är på väg. Vad har hänt efter 70-talets politiska konst, 80-talets slickade postmodernister och det senaste decenniets identitetsfanatiker? Hur ser ny konst ut?

Den frågan försöker Moderna Museet i Stockholm besvara med utställningen Nisabas Hus. Titeln är mystisk men vald med omsorg. Nisaba var en sumerisk gudinna som sägs vara ”skrivarnas beskyddare” vilket signalerar att detta är en utställning som är mer teoretisk än vacker – här finns mer att tänka på än att njuta av. Men det är precis rätt utställning för den som funderar på vart konsten är på väg. Och svaret överraskar: ny konst är enligt utställningen figurativ. Dagens konstnärer målar tavlor så att man ser vad bilderna föreställer. Men hur tolka dem?

När curatorn Hendrik Folkerts inviger utställningen talar han i ytterst försiktiga ordalag om att det identitetstänkande som präglat kulturlivet det snaraste decenniet kanske kan upplevas som en begränsning. Alltså att konstnärens hemvist, hudfärg, sexuella läggning och annat gör att bara vissa konstnärer är lämpliga att tala om vissa saker. Nu ska det alltså vara möjligt att skapa fritt.

Hur försiktigt än Folkerts formulerar sig är det kulturpolitiskt sprängstoff – är det nu plötsligt slut på woke-kulturen där konstnärens identitet och biografi diskuteras mer än verken?

Folkerts, som numera arbetar på Kunstahus Zürich där utställningen också kommer att visas, vet förstås hur känsligt ämnet är. Men kanske är verkligen tiden för debatter om queer-representation, vit dominans och allt som hör till identitetspolitiken över? Konstnärerna klarar nog förändringen, men hur ska det gå för den härskara smakdomare som lever på att bedöma vad som är politiskt korrekt eller inte? Detta kan kräva ett av arbetsmarknadsstyrelsens större omskolningsprojekt.

Utställningen svarar förstås inte på sådana elaka frågor. Den nöjer sig med att visa fram ny konst från världens alla hörn. Alla verk specialbeställda till utställningen så vad publiken får se är verkligen aktuellt. Den som inträder i Nisabas hus kan skymta konstens framtid.

Själva huset är byggt av pappväggar som liknar hårt pressade flyttkartonger. Det är som en ofullständig arkitekturmodell, formad som en slags labyrint. Ytterväggarna är låga med öppningar till andra rum så man kan låta blicken vila på ett verk och skymta ett annat längre bort. Sammanhangen får man lista ut själv.

Runt utställningen löper en låg vägg smyckad med en lång muralmålning fylld av allegoriska figurer som påminner om konst man sett någon gång, kanske i ett slott man inte minns namnet på. Allt det nya är kopplat till konsthistorien.

Vid ingången till Nisabas hus möter besökaren två stora målningar myllrande av liv. Konstnären heter Nicole Eisenman, född 1965 i Frankrike och numera bosatt i New York. Hennes diptyk kallas Progress: Real and Imagined och är en allegori i två delar om konstnärens praktiska liv och skapande.

Första delen är en ateljémålning som placerats i en surrealistisk värld fylld av symboler. Vi ser Eisenman omgiven av alla de prylar en konstnär behöver. Hon är intensivt upptagen med ett verk och ser inte världen utanför. Men vi betraktare ser att ateljén står i en liten båt som guppar på ett oroligt hav där flera figurer verkar drunkna.  I ateljén råder skaparglädje – men vad händer där ute?

Den högra målningen, alltså framtiden som Eisenman föreställer sig den, är ett myller av märkliga platser och människor. Här finns spår av medeltida måleri, 1400-talets italienska landskap (som ofta är ganska surrealistiska) och så väsen av olika slag som nog rymt från något verk av Hieronymus Bosch.

Nutiden är alltså osäker, framtiden skrämmande.

Inne i Nisabas Hus finns måleri av olika slag. Utställningens äldste medverkande Cornel Brudascu målar San Sebastian (helgonet som sårades av ett spjut i midjan) så att man kommer att tänka på Picassos blå period. Det är oerhört skickligt måleri som suddar ut allt som hänt de senaste decennierna. Andra verk spelar med konsthistorien. Amerikanen Kevin Beasley målar skärmar som på ena sidan visar en brinnande kolonial ”herrgård” på en plantage i Virgina, på den andra collage som formar en överdådig interiör.

Sådana bilder går att tolka, men mycket av det figurativa lämnar oss utan svar – för till skillnad från renässansens åskådare känner vi inte längre koderna för att tolka allegorierna. Sydafrikanen Cinga Samson har gjort bilden ” En källa” som förföljer mig: en grupp svarta män står vid ett avloppsdike och tycks bärga olika föremål som flyter ur röret. Målningen är svartvitt, extremt skickligt gjord – och oförklarlig. Den är dessutom ”a work in progress”. Kanske kommer den att få fler figurer.

I salen bredvid Nisabas Hus finns ett urval målningar ur museets samlingar från åren 1945 till 1979. Utställningen har fått sitt namn av Peter Kihlbergs ikoniska 70-talsmålning Blir du lönsam, lille vän?. Att döpa utställningen efter Peter Kihlbergs berömda målning av glåmiga barn i en trist skolsal är begripligt – den som sett målningen glömmer den inte.

Men utställningen visar så mycket annat: en oerhört vacker katakombvägg av Arne Jones som aldrig blev utförd i full skala, en knasrolig ”makalös maskin” av möbler föreställande Manhattan som Per Olof Ultvedt byggde med Rauschenbergs hjälp på 60-talet och förstås fint måleri av till exempel Gerhard Nordström och Ola Billgren.

Tillsammans ger de två utställningarna både en del av vårt konstarv och en del av konstens framtid. Inte illa som försök att fånga turister.

Toppbild: ”Slump” (2026, målning av Mounira Al Solh. Med tillstånd av konstnären och Sfeir-Semler Gallery, Beirut. © Mounira Al Solh 2026 Foto: Quinn Oosterbaan. Med tillstånd av konstnären och Sfeir-Semler Gallery, Beirut