Katter tar oss igenom den trista månaden

Vi vet att katter gör oss lyckliga. Men vad betyder det egentligen när de hoppar upp i ens säng?

Text: Nina Solomin

Toppbild: Robin Haldert / TT

Toppbild: Robin Haldert / TT

Så har vi gått in i november. Just i månadsskiftet drar jag på mig en förkylning, så årets tristaste månad börjar för min del med uschlighet och halsont. Planen för helgen var annars ostron och vin hos kulinariska vänner i gul trävilla, istället får jag ligga i sjuksängen och scrolla på sociala medier. Dystert läge. Tack och lov hittar jag en hel del kulturell kuriosa som piggar upp. 

Ta bara det här sjukhuset i Rom där en patient opererades för en hjärntumör. Han var vaken och spelade saxofon medan kirurger under nio timmar sågade upp hans skalle och skar ut tumören. En läkare förklarade för The Washington Post att förfarandet hjälpte dem att veta var de skulle snitta för att så långt möjligt bevara mannens förmåga att spela sitt instrument – och flera andra förmågor. Tydligen går det att när hjärnan används se vilka områden som behöver skyddas. Patienter har varit vakna med lokalbedövning vid dylika operationer flera gånger tidigare, berättade läkaren, de har då bland annat spelat fiol och sjungit opera (sic!). Man undrar hur kirurgerna gör med patienter som inte har någon särskild talang. Karvar de bara ut tumören hos dem och så får det bli som det blir?

En annan uppiggande kulturnyhet var den om konstverket av Piet Mondrian som felaktigt hängt upp och ner i 75 år. New York City 1, som målningen heter, är från 1941 och består av ett rutnät av röd, gul, svart och blå tejp, en skyline. Nu måste det sköra verket fortsätta på det sättet, för att inte ta skada. Om man tänker närmare på det, är det ju i alla händelser roligare med skyskrapor som hänger upp och ner, än tvärtom. Det där har för övrigt den svenska konstnären Charlotte Gyllenhammar förstått, hon har gjort ett verk som är en kopia av hennes egen ateljé – fast upp och ner. 

Den tredje och sista glädjekällan i mitt flöde på sociala medier var en stor mängd kattfilmer. Mest med kattmammor och ungar, men även med andra sorters katter. I vissa fall är djuren så medgörliga att man undrar om de är drogade. När sitter annars katter på rygg, med svansen mellan benen och stirrar framför sig? Svar: Aldrig. Just sådana kattfilmer är lite läskiga, men de som är mer normalt gulliga har i studier visat sig vara markanta humörhöjare för människor. 

En bok som kommit ut i höst heter Kattresan (Syster förlag), och är skapad av Åsa Schagerström. Den är en självbiografisk tecknad berättelse för vuxna om hur en kallsinnig kattförnekare blir förälskad i sitt spinnande husdjur. Hon till och med skaffar ytterligare en katt, denna gång en knepig och hemlös, som behöver massor av uppmärksamhet och energi. Ändå gör kattbesväret henne lycklig. 

Också boken Cat Power (Bazar förlag) som gavs ut i våras handlar om katters läkande kraft. Författarna Carina Nunstedt och Ulrica Norberg tar bland annat upp detta djurs positiva inverkan på dementa. Den amerikanska geriatrikern David Dosa har i sin bok Sjukhuskatten Oscar (2016) berättat om hur en av vårdkatterna på hans avdelning hade en särskild gåva. Den kände på sig när någon skulle dö. Då hoppade den upp i sängen och låg nära den sjuka under de sista timmarna. 

Det påminner mig om min gamla mor, som aldrig gillat att kela med katter. Hennes husdjur fick sköta sig själv, de levde parallella liv, sov aldrig ihop eller myste eller så. Enda gången de faktiskt var nära, var då mamma hade brutit benet och blev sängliggande. Då la sig katten hos henne. Vid tillfrisknandet var de lika osentimentala som vanligt och undvek varandra igen.

Jag tar det som ett gott tecken att min katt inte vakar över mig under mina sjukdygn. Det ger mig hopp om att överleva den här förkylningen och kanske även novembermörkret. 

***

Text: Nina Solomin

Toppbild: Robin Haldert / TT