Det kärleksfulla livet finns bortom kärnfamiljen

Nog finns det fog för tanken att det är en ondskans tid vi lever i. Det är väl också därför man möter så många som bara skakar på huvudet när tillståndet i världen kommer på tapeten, som om pessimismen inte ens behöver uttalas.

Desto intressantare då när man stöter på den italiensk-franske filosof en Emanuele Coccia som skrivit en optimistisk bok, Traité de l’amour moderne (2026, Ung. Traktat om den moderna kärleken), en bok som går att läsa som en lovsång till eros, den kraft Coccia menar ligger bakom det mesta i världen- Hans cogito går stick i stäv med Descartes klassiska Jag tänker, alltså finns jag och lyder i stället Jag älskar, alltså finns jag ty det är kärleken som, enligt honom, ytterst gör oss till subjekt; vi säger ”jag” för att vi älskar världen, inte för att vi känner till den.

Coccia undervisar på EHESS (L’École des Hautes Études) i Paris, gick på lantbruksgymnasium innan han började studera medeltidsfilosofi, i Italien. Han är mest känd för sin bestseller La Vie des plantes (Växternas liv) och han är en klassisk, kontinental filosof så till vida att han kopplar det stora, spekulativa greppet på sitt ämne, likt Foucault i Vansinnets historia men det som skiljer honom från en Foucault, till exempel, är avsaknaden av retorisk högstämdhet.

Coccia skriver enkelt, pedagogiskt och i sin bok utgår han från tanken att det inte finns någon skillnad mellan vår kärlek till tingen och den till människorna. Han ser det bekräftat när vi föds, hur det inte bara är mamman och hennes bröst som är föremålet för vårt begär, vår eros, utan hur vi upptäcker tingen omkring oss med samma kärlek och nyfikenhet.

Häri ligger också sociologins brist, menar han, eftersom den reducerar kärleken till något som bara äger rum mellan individer när den i själva verket är mycket större och också är grunden för oekos, ekonomin, det vi gör genom arbetet när vi förvandlar materien till rikedom/välstånd; det vi givit namnet ”arbete” är, enligt honom, bara ett ord för den ”oändliga passion” vi har för materien och dess olika uppenbarelseformer.

Eros genomsyrar människans historia och lägger även grunden för moderniteten ty allt kommer ur denna kraft: städerna, husen, bilarna, konstverken, allt har från början varit passionerade idéer (läs: kärlek) hos arkitekter, konstnärer, konstruktörer oss vidare.

När han analyserar modernitetens födelse, hävdar han, med filosofen Charles Taylor, att den inte i första hand var frukten av den industriella revolutionen utan av ett ”moraliskt projekt”, där det gemensamma välbefinnandet för första gången sattes i centrum via den protestantiska arbetsetiken. Men det är också här det stora problemet uppstår, enligt Coccia, eftersom det som satt ihop under antiken blir två världar med moderniteten: Familjen/Äktenskapet och Ekonomin/Arbetet. Det är den sprickan Coccia vill komma åt genom att omdefiniera vår syn på familj och ekonomi.

Under antiken organiserades ekonomin på ett sätt som födde den patriarkala struktur som kom att dominera utvecklingen i Västvärlden i alla år, med en arbetsdelning där kvinnan tog hand om hemmet och barnen och mannen stod för skapandet av ekonomiskt mervärde.

Grundbulten i systemet var att trygga barnafödandet, något som garanterades av äktenskapet, men när kvinnan klev ut i arbetslivet och kvinnorörelsen riktade ljuset mot kvinnors dubbelarbete krackelerade den patriarkala ordningen. Kärnfamiljen var inte längre självklar, något som sedan förstärkts med adoptionslagar, inseminerat barnafödande och homoäktenskap, det sistnämnda en antropologisk revolution, enligt Coccia.

Denna nya situation öppnar för ett utvidgat familjebegrepp och nya sätt att leva tillsammans på. Coccia lyfter fram tv-serier som Vänner och Seinfeld som exempel på detta och ställer sig frågorna: Vad gör vi tillsammans? Hur kan vi bli lyckliga tillsammans? Globaliseringen – ”den mest intensiva och galna formen för interkulturell kärlek som mänskligheten genomgått” – gör inte våra möjligheter till lycka sämre. Tvärtom, menar han. Via våra mobiler lever vi i dag i kontakt med hela världen och med folk från andra kontinenter på ett sätt som aldrig skett tidigare.

När barnafödandet inte längre är grunden för familjen blir alltså nya familjekonstellationer möjliga. Nya familjer som ekonomiska enheter vilka sammansvetsas av vänskap. En frihet som inte ska tolkas sexuellt utan som ett sätt att bejaka den eros, den skaparkraft som alltid drivit oss men som under lång tid hölls på mattan av motsättningen mellan familj och ekonomi.

Om dessa nya sätt att leva på ska kunna förverkligas måste vi våga tänka tanken att eros och oekos, familj och ekonomi, inte längre är åtskilda utan kan existera i symbios. För Coccia ligger lösningen i ett familjebegrepp bortom klaner och etniciteter där vi kan skapa den nya familjen och via den den moderna kärleken, ”ett virus”, menar han, som kan förvandla allt det rör vid till ett nytt hem och hemma och där även motsättningen mellan privat och offentligt kan upplösas.

Coccias bok går att läsa som ett frihetsmanifest, en hyllning till nya samlevnadsformer där vi också kan råda bot på ensamheten, vår tids stora gissel. I en intervju i Libération tidigare i år gör han upp med vår tids pessimism: ”Vi lever i en tid där fokuset på ondskan är konstant. Det är ett problem. Framför allt inom forskningen där det mer och mer uppskattas när man lyfter ondskans närvaro och där försöken att tänka det goda beskrivs som meningslösa. Vi har uppfostrat generationer av ungdomar till att begrunda ondskan och många av dem tycks samla på sina sår som på adelstitlar. De vänder ryggen åt lusten vilket handlar om ett generationssjälvmord. De förnekar sin egen kraft och fokuserar på sina sår men detta fokus på ondskan är ett brott mot framtiden och de yngre generationerna.”

Det är lätt att tycka att Coccia är naiv i sin tro på kärleken som en veritabel produktionskraft men det är inte utan att det svindlar till i en också av beundran för den visionära kraften hos honom.

***

Läs även: Europas framtid syns i Einsteins vänliga ansikte

Läs även: Hon våldtogs av över 50 män – men vägrade låta sig krossas