För de unga är Charles de Gaulle bara en flygplats

Charles de Gaulle är en av det senaste århundradets mest kända politiker. Tror vi. Men kunskapen om honom minskar allt medan åren går, speciellt bland unga fransmän. Regissören Antonin Baudry säger med ett skratt:

– De vet att han är en flygplats.

Antonin Baudry är mannen bakom de två, tillsammans nästan sex, timmar långa filmer om den franske presidenten som kommer på biograferna nu under året. Del ett, Motståndets pris, går upp den 14 augusti och del två, Frihetens röst, har premiär 30 oktober. Och tro inte att den långa speltiden gör att Baudry skildrar de Gaulles hela liv – detta är en berättelse som endast utspelas under andra världskriget och berättar om hur den egensinnige och arrogante Charles de Gaulle vägrade finna sig i Vichyregimens kapitulation inför nazisterna, och från London ledde rörelsen Fria Frankrike.

De Gaulle befann sig i London när han i ett radiotal den 18 juni 1940 vädjade till fransmännen att inte ge upp. Målet var att förena de styrkor som vägrade att acceptera den av marskalk Petain ledda Vichyregimen. Det var trupper som kom att aktivt strida på de allierades sida, inte minst i Nordafrika. Drygt en månad efter talet dömde Vichy-regeringen de Gaulle till döden i sin frånvaro – efter krigsslutet dömdes Petain till döden för förräderi.

Charles de Gaulle föddes 1890. Han vägrade acceptera vapenstilleståndet och flydde till London för att därifrån leda motståndet. Han var kontroversiell, han var arrogant och pompös, och även om de samarbetade var relationen till Storbritanniens premiärminister Winston Churchill stundtals ansträngd.

– Churchill uppfattade honom ibland som outhärdlig. Och många uppfattade honom som knepig och udda. Man sa ”han verkar galen, han är obehaglig, när vi talar om vad som ska hända nästa vecka svarar han med sådant som hände för 200 år sedan – men samtidigt är han den ende som säger att vi inte ska acceptera nazi-ockupationen utan att slåss”, säger Antonin Baudry.

Han vill inte kalla de Gaulle för hjälte, men säger:

– Det handlar om någon sorts ridderlighet. En person som kastar sig in i något som framstår som en förlorad sak, som offrar sig själv, som döms till döden i sitt hemland, vars familj hotas på grund av detta. En sak som verkar som det inte ska leda till någonting och där personen ändå gör detta, det är en sorts hjältemod som existerade på den tiden i Frankrike, troligen för sista gången.

Den de Gaulle vi möter i filmen är en pompös, ensam person som vid ett tillfälle till och med funderar på att begå självmord. Han talar om sig själv i tredje person, säger sådant som ”myggbett biter inte på de Gaulle”. Ibland känns det nästan som en sorts bisarr komedi – samtidigt som Baudry i scenerna från det blodiga kriget i Nordafrikas öken verkligen inte håller tillbaka när det gäller realismen.

Känns det motiverat att ha gjort nästan sex timmar biofilm om några år i de Gaulles liv?

– Jag är en filmskapare, jag vill göra film. Den fungerar bättre än som tv-serie. Och att berätta om Fria Frankrike från 1940 till 1944, det tar två filmer. Det var uppenbart från början. Jag hade tur som hittade producenter som tyckte detsamma.

– För de äldre i Frankrike framstår han fortfarande som en fadersfigur. För den yngre generationen betyder han ingenting alls. Så man kan säga att filmen är gjord för den yngre generationen. När de är på Charles de Gaulle-flygplatsen så vet de ”just det, det är killen från filmen”.

De Gaulle dog 1970. Då talade man om ”gaullister” – gör man det fortfarande?

– Ja, men det betyder inget i dag. Att vara gaullist betydde att man gjorde motstånd. Alla kallade sig gaullister, alla ville vara på rätt sida av historien.

***

Läs även: Julis bästa serier: spioner, björnar och spöken

Läs även: Bäst på tv i juni: Mästare, mordfall och glåmig mysversion