Minnet av ett Sverige där man skrattade tillsammans
"Macken" fyller 40 år. Då skapade serien Beatles-hysteri – nu minner den om ett svunnet land.
”Hej då macken, vi ses i mörrn…” I sitt första sommarprat i P1 1989 slog galenskaparen Claes Eriksson fast att den västerländska civilisationens dödsår inföll 1975. Sedan dess har förruttnelseprocessen pågått. En tid senare fick han oväntat och omedvetet medhåll från historikern Peter Englund.
Claes Eriksson har hållit fast vid sin dödsattest och bland annat pekat på att antalet demokratier i världen nu blir färre. Framför allt har han uppehållit sig vid svenskarnas öde, för år 1975 hade Sverige vid sidan av Schweiz inte bara den rikaste befolkningen i världen utan dessutom den största sociala och ekonomiska jämlikheten som någonsin uppmätts. Ett sammanhållet samhälle som sedan luckrades upp genom överbeskattning, löntagarfonder, privatiseringar, kommersialisering av offentligheten, skolans förfall och allmän fördumning. Claes Eriksson konstaterar att bara en sådan sak som att “Mello” hette “Melodifestivalen” i var svensks mun fram till 2000-talet tydligt visar vår infantilisering.
När kollegan Jan Rippe nyligen sommarpratade var det mer sorglöst. Han berättade glatt om den Beatles-hysteri som rådde när Galenskaparna och After Shave slog igenom med tv-serien Macken 1986. Nära fyra miljoner tittare följde de två bröderna Roy (Anders Eriksson) och Roger (Rippe) Perssons liv på en bensinmack någonstans i den västgötska glesbygden.
Inte minst var musiken populär: utöver signaturmelodin blev Husvagn och Konfirmationspresenten (“Jag vill ha en synt, farsan!”) svenska klassiker, medan sånger som Truckdriver Song, Det är vattenpumpen, Gerd och Plocka upp efter dig, en version av Tom Waits och Crystal Gayles jazziga skilsmässoballad, fortfarande retar smilbanden. Musikalbumet Macken nådde femte plats på Sverigetopplistan och när gruppen reste runt för att signera det stormades skivbutiker och scener av vilda fans som blivit som besatta av de gladlynta humoristerna från Västsverige.
Ett oskuldsfullt land
Det är nu i augusti 40 år sedan Macken hade premiär och svenskarna behövde då något att le åt. Tidigare samma år hade statsminister Olof Palme blivit ihjälskjuten som en del av Claes Erikssons fastställda samhällsförruttnelse.
Serien har repriserats många gånger och när man nu ser den är det tydligt att det är referenserna till ett igenkännbart Sverige som gör den så rolig. De lätt bortkomna bröderna Persson är ännu en bekant bild av män på landet, den något inskränkte Roy är nöjd med lunken i verkstaden medan Roger drömmer om att få bränna i väg från alltihop i en Porsche mot ett liv i lyx och flärd.
Likaså känner vi igen kommunbyråkraternas rotvälska, de nyrika som plötsligt tror sig stå över alla regler, den trogne socialdemokraten som är medlem i “kooperationen” och endast kan tänka sig att tanka “svensk bensin” på OK-macken för att få sin “återbäring”, den svenskt försynte mannen i beige med den blå volvon som har svårt att ta ton och den träningsoveralluniformerade familjen som uttryckslöst är på väg ut på ännu en husvagnssemester.
Humorn minner om ett ännu oskuldsfullt land. I den mest vågade sketchen med kvinnan (Kerstin Granlund) som ska hyra en film åt sitt sjuka barnbarn skojar man med 80-talets videovåldsdebatt genom att visa att mackens utbud faktiskt bara är perversa orgier i splatter och porr. Roy visar sig samtidigt själv vara ett barn av “den svenska synden” uppvuxen på pinuptidningar.
Ett Sverige våra barn aldrig kommer få uppleva
Galenskaparna och After Shave fick Tage Danielssons välsignelse och var under många år Sveriges främsta humorensembel med flera tv-serier och revyer som En himla massa program (1989), Grisen i säcken (1991), Tornado (1993), Alla ska bada (1997) och inte minst den musikaliska Tjörnskildringen Åke från Åstol (1998) . Alltid med underfundigt folklig samhälls- och kulturkritik.
Gruppens sista produktion blev scenshowen Macken under 30-årsjubileet 2016. Den sågs av 1,4 miljoner svenskar när den visades i SVT. Samma år invigdes en lekplats med dess tema i bröderna Erikssons hemstad Trollhättan – ett levande monument över ett Sverige barnen aldrig kommer få uppleva.
I Claes Erikssons socialdemokratiskt konservativa betraktelser över ett förlorat folkhem hör vi en djup sorg över en svunnen gemenskap, ett vemodigt minne av ett roligare land där man ännu skrattade tillsammans.
***
