Livet i en sömnig bruksort är inte som man tror

Ibland måste man som kritiker erkänna att man är fel person för jobbet. Boktiteln Travers förstår jag, om än med möda. Tror att det syftar på en slags kran som finns i stora industrier. Men sedan kommer problemet. Boken sägs handla om Norberg. OK. Kan Woody Allen ägna nästan varenda film han gjort åt att hylla New York och George Simenon, belgare i exil, skildra Paris så fascinerande är det väl OK om en svensk författare vill skildra Norberg. Men ordet Norberg sänder inga starka signaler.

Sven Olov Karlsson är journalist och författare, en riktig ”Norbergare”, som är uppväxt i utkanten av samhället och vars böcker alla har något med Västmanland att göra. Vad betyder det?

Orten ligger någonstans i Lars Gustafssons rike, det vill säga ett lite deprimerat, av samtiden plågat Västmanland och jag tror mig ha passerat Norberg i bil för något decennium sedan, på väg mot Dalarna. Kanske.

Sven Olov Karlsson citerar ur Selma Lagerlöfs Nils Holgersons underbara resa genom Sverige på försättsbladet. Men i Travers möter läsaren varken Lagerlöf eller Gustafsson utan en annan författare och blir varse att Norberg ligger i Illinois. För drygt 100 år sedan publicerade Edgar Lee Masters Spoon River Anthology, en suggestiv diktsamling i vilken Masters låter invånare i en fiktiv småstad tala ur sina gravar. Masters inspirerades av grekiska gravskrifter. Och där Masters slutade tar Karlsson vid. Han har plockat fram bandspelaren och intervjuat ett 20-tal invånare på uppdrag av ”Hela Norberg berättar”, ett kommunalt projekt. Han har lyssnat utan att stressa berättaren och manat fram en serie levnadsöden, representativa och avvikande.

– Inte ett ord i boken är mitt. Jag skulle stå tillbaka, säger Sven Olov Karlsson

I stället möter vi en kör av röster som sjunger om en försvunnen värld. Ibland vackert, ibland kärvt. Ibland gripande, ibland platt. Orten Norberg är den gemensamma spelplatsen för alla dessa disparata levnadsöden.

”Vi är ju på en ort där alla känner alla.

Ibland är det svårt att skilja på skitsnack och omsorg.

Ibland är det bra att det finns lite omsorg.”

Alice Eriksson, sjuksköterska

Det ortsborna berättar är igenkännbart, också för den som aldrig satt ned en osäker fot i Norberg. Nedläggningar, ett utdöende Folkhem. Men här finns också extremt avvikande livsöden. Hade Hollywood filmat dem hade det behövts färgstarka skådespelare. Hade någon av 70-talsförfattarna som var ute efter att skildra det okända Sverige skrivit boken hade det blivit polemiskt. Men i Travers är livet lite som det är. Eller förresten: det är som det var. Som man minns. Lite osäkert.

”Jag blir nittiosex nu i maj.

Man är lite fundersam.

Varför är jag kvar, när alla andra försvinner?

Det förstår jag inte.

Det blir så tomt.”

-Astrid Greijer

Intervjuerna gjordes 2022, efter pandemin. 

– En del av dem jag intervjuade var kompletta främlingar om andra visste jag bara att de varit med om intressanta saker – men inte riktigt vad. Några kände jag personligen. Jag satte upp lappar på biblioteket om att jag ville träffa människor för att göra intervjuer och föreningen ”Kvinnoakademin i Norberg” hjälpte mig att få kontakt med andra, säger Sven Olov Karlsson.

Det finns mycket kvinnlig erfarenhet i boken, historier om kvinnor i arbetslivet med absurda detaljer och kärv humor. Det är sådana historier som också tidigare generationers författare varit på jakt efter, speciellt under 70-talet då så kallade ”rapportböcker” var på modet. Då fanns en politisk ambition bakom reportagen om utsatta liv i det fördolda vilket resulterade i en viss litterär förutsägbarhet. Senare försökte Göran Palm i sin diktsvit Sverige, en vintersaga att skildra ett osynligt Sverige på blankvers.

Sven Olov Karlssons bok hamnar mellan vittnesmål och poesi. Författarens ambition är att visa att ”livet i en sömnig bruksort är inte homogent”. Tvärtom. I det lilla brukssamhället möter vi en Norberg-bo som bestigit Kilimanjaro, en busschaufför som sett Europa ur förarsätet, en resenär som vet allt om Elvis, en skärpt uppfinnar-Jocke med bestämda åsikter och många som formulerar sig väl om livets grundläggande villkor: att vi ska dö.

– En del av de intervjuade var välformulerade och visste vad de ville tala om. Då tog kanske intervjun en timme. Andra behövde mer tid, någon gång behövdes två möten. Och någon gång smög jag bara in i en miljö och satt tyst och lyssnade, säger Sven Olov Karlsson.

Många av dem som berättar är äldre – det gällde ju att ha tid att låta sig intervjuas och att ha något att berätta. Gemensamt med Edgar Lee Masters figurer är att Norbergsborna ser tillbaka. De manar fram ett Sverige – eller för att vara lika noggrann som de intervjuade – ett liv i västra Västmanland som nu är borta. 

Sven Olov Karlsson gör inga djupintervjuer, borrar inte vidare, söker inte smärtpunkterna. Han har förstås läst vad som kallas ”vittneslitteratur” men har valt att ”glesa ut prosan mot lyriken”. Texterna är prosadikter där interpunktion och radbrytning ger rytmen. Pauserna är lika viktiga som orden. Det blir få ord på var sida och läsaren måste följa den intervjuades rytm. Varje kapitel ger namnet på den intervjuade och ett ledord. Kapitlet ”Elsas” handlar om ett konditori där Lena Arnesson arbetade.

”Elsas nu, som man har byggt upp efter branden, är ett jättefint

konditori.

Så bra att det finns.

Men för mig är det inte Elsas.

Ordet Elsas förknippar jag med alldeles snett och vint och utnött.”

Faulkner, som skrev om småstäder fyllda av våld, skulle ha nickat instämmande. ”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet” skriver han i Rekviem för en nunna. Norbergskören i Sven Olov Karlssons bok visar att det förflutna inte alltid ser så mycket ut för eftervärlden. Men också att varje liv är storartat. Det gäller bara att lyssna.

***

Läs även: Erik Jersenius: När Geena Davis kom till Sandviken

Läs även: Vilket inflytande har Per Engdahls folkhemsfascism i dag?