Vad betyder en plats?

Text: Ylva Lagercrantz Spindler

Bild: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN/SVD/TT

Just när Nationalmuseum har flyttat hem igen och gjort succé i sin nya fräscha skrud, så är det dags för två andra tunga Stockholmsinstitutioner att packa väskorna: Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern.

Under Nationalmuseums tid som hemlös hände det i flera fall något nytt och spännande med konsten när gamla föremål lyftes ur sin kontext och omgavs av andra miljöer. Delar av konstsamlingarna flyttade till Konst-akademien i Stockholm, medan valda konstverk ställdes ut på läns- och konstmuseer runt om i landet. 

Vad spelar då platsen för roll på teatern? Ganska mycket, skulle jag vilja påstå. Platsen, rummet, är en väv av tecken – som i sig blir en del av upplevelsen. Det vet sommarteatern som inte bara spelar i, utan också med, naturen eller den miljö den befinner sig i. På gotländs-ka Romateatern spelas sedan många år Shakespeareuppsättningar i en gammal klosterruin från 1100-talet. Här plockas såväl fågelkvitter som flygplansbuller snabbt in i uppsättningen av lyhörda skådespelare. Det suggestiva kalkbrottet i Dalhalla är på samma sätt en ofrånkomlig del av de operauppsättningar och konserter som äger rum där, medan Riksteatern gör turnébara verk med en enkel scenografi som är möjlig att sätta upp var som helst, allt från bygdegårdar på små orter till traditionella teaterhus i klassisk Dramatenstil, som Östgötateatern i Norrköping. På varje plats uppstår en ny upplevelse, i ett nytt sammanhang. 

Genom åren som teaterkritiker har jag också upplevt teater och performance i allt från nedlagda fabriksbyggnader till privata lägenheter, i tunnelbanor och i skogen, i tält mitt i New York och i Londons katakomber, så kallad platsspecifik scenkonst. Varje gång har miljön spelat en stor roll för hur jag har upplevt föreställningen. Att ta till vara platsen blir en del av upplevelsen, en med– eller motspelare i dramat.  

För att återgå till anrika Dramaten som stänger för stambyte (Statens fastighetsverk) och en högteknologisk renovering av tågvinden (på egen bekostnad) i ett drygt halvår, med brasklappen: bara stora huset. Såväl Lilla scenen som Elverket fortsätter som vanligt, medan Unga Dramaten flyttar till närliggande Scenkonstmuseet.  

Många är uppsättningarna jag har sett på Dramatens Stora scen som bokstavligen har drunknat i stuckaturen och bladguldet; upplevelser där föreställningen har hamnat i andra rummet, känts vilsen och mal placé. Ibland därför att den har varit för liten för att fylla scenen rent fysiskt, ibland för att den skulle passa bättre som kammarspel, viskas fram i ett intimt möte med publiken och inte ropas rakt ut i den stora teaterrymden; på senare år exempelvis Lars Rudolfssons sakralt vackra »Molnens bröder«, där varje enskilt öde hade behövt zoomas in med ett objektiv för att drabba på allvar. Andra gånger för att just bladguldet och stuckaturen, plyschen och marmorn har känts som fel inramning för avantgardistiska uppsättningar som i stället för att kännas råa och farliga har blivit tandlösa i det borgerliga finrummet. Så var fallet med Jenny Andreassons uppsättning av Mirja Unges fina pjäs »Johanna« 2014 som vävde samman Jeanne d´Arc med vår tids stora klimathot, men kändes lika vilsen i rummet som en miljöaktivist på slottet. 

Dramaten har mycket att vinna på att flytta ut i andra lokaler ett tag. I det gamla 1700-talshuset sitter mycket bokstavligen i väggarna. Gamla traditioner som skulle må bra av ett rejält stambyte; förlegade könsroller, sexism och ett visst mått av snobbism – metoo såväl som gamla spöken. Visserligen förekommer redan gästspel, men i ärlighetens namn oftare till andra prestigefyllda scener i världen som BAM i New York än, låt oss säga, Kuvakangas Folkets hus. Nu lär inte den geografiska spridningen bli så mycket större nästa år, men i varje fall kommer det att ske samarbeten med såväl Malmö Stadsteater (Cirkörs »Guds olydiga revben«) som Backa teater. Därtill ska bland annat Pernilla Augusts »De oroliga« ut på turné med Riksteatern, medan Rebecka Hemse sätter upp nyskrivna »Evakuering« i en lägenhet i Hötorgsskraporna; en pjäs om hur fem skådespelare bildar familj och flyttar in i en evakueringslägenhet medan Dramaten – just det – renoveras!

Under 2019 har Dramaten alla chanser att tvätta bort finkulturstämpeln och bli just den nationalscen den är tänkt som, det vill säga en scen för hela svenska folket.

Kulturhuset Stadsteatern är sedan tidigare en flexibel teater, med satellitverksamheter i såväl Skärholmen som Vällingby. Därtill spelar de både sommar- och vinterteater, utomhus och i andra lokaler i Stockholms län. Dessutom är deras svarta lådscener mer neutrala än Dramatens, mindre fyllda av konnotation. Men även i detta 1970-talsbygge sitter mycket i väggarna: teaterbråk, avgående fackliga styrelser, övergrepp samt mänskliga tragedier – inte minst i våras med vd Benny Fredrikssons bortgång. 

Även om Stadsteaterns flytt sannolikt inte får lika radikala konsekvenser som Dramatens, så blir även den en nyttig resa in i en annan verklighet, genom spännande samarbeten med Årsta Folkets Hus, Folkoperan, Södra Teatern, Teater Giljotin, Dansens Hus, Nationalmuseum och institutionen för scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. Projektet »Transformationer« med Nationalmuseum känns mest innovativt. Robert Fux och Ann Petrén ska tillsammans med publiken undersöka kroppsideal, porträttposer och hierarkier utifrån verk i museets samlingar. Men också två samarbeten med Folkoperan verkar lovande: dels Joseph Haydns körverk »Skapelsen«, dels »Tolvskillingsoperan«.

Och vad händer med den numera fristående verksamheten Unga Klara (inhyst i Kulturhuset Stadsteatern) som så sent som i januari av regeringen utsågs till Sveriges första nationalteater för barn och unga? Enligt nya vd:n Stefan Hansen så ser man flytten som ett gyllene tillfälle att bli just en nationalscen i ordets bemärkelse. Medan administrationen flyttar från Sergels torg till Bagarmossens Folkets hus, så planerar teatern att under den arton månader långa evakueringen besöka tio geografiskt utspridda orter i landet för att stanna en hel vecka på varje plats, med ett paket om fyra uppsättningar i bagaget. Tanken är att fokusera på det lokala samarbetet, att alltså inte bara åka ut som ett slags kulturkolonisatörer från storstaden och leverera färdiga uppsättningar, utan idka kunskapsbyte på lika villkor. 

I den bästa av världar kommer såväl Dramaten som Kulturhuset Stadsteatern och Unga Klara år 2020 tillbaka till sina hemscener, med bagaget fullt av spännande souvenirer från andra delar av landet: nya sätt att tänka, lägga repertoar, spela och administrera. Därtill med ett nytt och stort kontaktnät av kollegor. 

Om jag själv fick välja skulle ändå den allra största drömmen vara ett stort kollektivt teaterhus mitt i stan, med möjlighet för alla teatergrupper eller kluster som vill låna lokal för en uppsättning. Ett slags back box-scener i en Filmstad – men för scenkonst. 

Här skulle teater i alla dess former flöda: stå upp, cirkus, talteater, dans samt barer och restauranger skulle samsas under ett och samma tak – i ett ständigt föränderligt flöde och med många olika producenter.  Biljetter? De skulle kunna köpas var som helst i stan, via automater. Först då skulle vi kunna tala om att riva barriärer mellan fin– och fulkultur, och göra även scenkonsten attraktiv för alla. Men inte minst: sätta scenkonsten i första rummet. 

***

Ursäkta röran,vi bygger om ...

Kungliga Dramaten håller stängt i huvudbyggnaden under perioden 27 april till 12 december 2019.

Kulturhuset Stadsteatern stänger i januari 2019 och håller stängt en bit in på 2020.

Kulturhuset Stadsteatern har stor flyttfest lördagen den 1 december, klockan 15–23.