”I nästan alla europeiska städer blir det färre rum för scenkonst”

Norrmalmstorg ligger öde. Det stora fastighetsbolagets fasad är lika grå som himlen. Inga människor syns till i byggnaden. Hur är det med beläggningen i kontorslokalerna i Gyllene Triangeln? På Dramaten? Hittar besökarna dit?

Trafiksituationen vid Nybroplan är som vanligt kaotisk. Vid övergångsstället gäller det att inte bli påkörd av spårvagnen till Djurgården. När det blir grönt går jag och stannar till först vid Margareta Krook. Utan värmekällan som håller henne 37-gradig skulle aktrisen huttra denna dag.

I slutet av korridoren på fjärde våningen ligger chefsrummet där bland andra Ingmar Bergman, Marie-Louise Ekman och Eirik Stubö huserat. Mattias Andersson uppenbarar sig klädd i mörkblå byxor och svart tröja. Dramatenchefen har ett späckat schema, så det finns ingen tid att förlora.

Din uppsättning av Hamlet har spelats klart på Elverket. Föreställningen fick undertiteln The Death of Theatre. Vad var det som dog?

– Konkret var det Elverket. Det var sista gången det spelades teater på Elverket. I en vidare mening handlar det om att platser i stadsrummet försvinner. I nästan alla europeiska städer blir det färre rum för scenkonst och för att bearbeta eviga frågor.

Varför kan Dramaten inte spela vidare på Elverket?

– Vi har inte råd, helt enkelt. För tio år sedan hade teatern möjlighet att betala hyran och producera föreställningar på Elverket. I och med att uppräkningarna av bidragen har uteblivit kan vi inte längre göra det.

Hamlet brukar kallas pjäsernas pjäs. Hur närmar man sig ett sådant stycke?

– Jag har aldrig satt upp Shakespeare tidigare. Som regissör har jag upplevt att allt är gjort. Hamlet är den av Shakespeares pjäser jag tidigast lockades av. För några år sedan fick jag en stark känsla för hur jag skulle vilja koncentrera och fokusera pjäsen på situationerna och på urdramat. I samma veva blev det klart att vi tvingades lämna Elverket.

Vad innehåller dramat?

– Det går att tolka Hamlet som psykologiskt drama, som familjedrama, som politiskt drama, som ett drama om krig. Det finns också ett metafysiskt plan. För mig handlar det framför allt om ett antal unga människor som försöker orientera sig i världen men inte vet vad de ska göra. En nyckelscen i vår version är den när Hamlet vill avslöja sanningen och sätter upp en pjäs. Jag valde som regigrepp att låta reaktionerna på den pjäsen utebli. Jag ville att frågan ”vad får konsten för avtryck i vårt samhälle?” skulle sväva i rummet.

Du studerade skådespeleri på Scenskolan i Göteborg i början av 90-talet och kom då i kontakt med pedagogen Doreen Cannon. Vad kunde hon säga under lektionerna i scenframställning?

Mattias Andersson letar i minnet.

– ”I don’t believe you.”

Ett leende bryter fram i hans allvarliga ansikte.

Vad betyder trovärdighet för dig?

– Premisserna för trovärdighet ställer man upp i mötet med ett verk. Varje enskild föreställning måste skapa sin terminologi och sina kvalitetsbegrepp. Vi har i Sverige en tradition av Strindberg, Bergman och Norén. Skådespelarutbildningarnas tonvikt ligger på Stanislavskij-baserade metoder. Svenska skådespelare är därför skickliga på trovärdighet inom ramen för psykologisk realism. Vi är inte lika vana vid mer expressiva uttryck.

När jag såg Hamlet på Elverket slogs jag av att skådespelarna verkade ha roligt. Hur jobbar du som regissör med skådespelare?

– Jag försöker skapa ett klimat som gör att skådespelarna under repfasen, utan tanke på trovärdighet, släpper fram även sina mest tondöva förslag. När jag själv arbetade som skådespelare blev jag hämmad och rädd om den tryggheten saknades.

Du kom efterhand att ägna dig mer åt skrivande och regi. Varför övergav du skådespeleriet?

– Jag kände mig inte bekväm som skådespelare. Som skådespelare blir man vald. Ibland ingår man i sammanhang man inte tycker om. När man skriver och regisserar har man möjlighet att skapa den bild av världen eller den typ av verk man själv tror på.

På Dramaten framförs, vid sidan av föreställningar, gestaltade läsningar, konserter och poesiuppläsningar. Finns det några formmässiga krav på det som sätts upp på Dramatens scen?

– Majoriteten av det vi gör är vad man kallar föreställningar. Någon gång har vi haft rena filmvisningar. Dramaten kan inte vara en klubb, en festlokal eller ett allaktivitetshus där vad som helst kan hända. Då underminerar vi vår egen position.

I december 2025 förvandlades Dramaten till en rättssal. Vad fick åskådarna ta del av?

– Regissören Milo Rau har gjort en föreställning som bygger på rättegången mot Gisele Pelicots make och de andra män som utsatt henne för sexuella övergrepp. Tillsammans med dramatikern Servane Dècle har Rau tagit fram ett koncept som han åker runt i världen med. Pelicot-rättegången är en sorts dokumentärteater, där skådespelare läser de vaskade rättegångsprotokollen.

Schweizaren Milo Rau är också aktuell med en annan pjäs. Vad handlar den om?

– Rage är en nyskriven pjäs där Milo Rau undersöker de konfliktytor som finns i Europa idag, inte minst där han verkar. Det ska bli intressant att se hur den tas emot.

På Dramatens hemsida beskrivs pjäsen som ”en framtidsskildring baserad på de nationalistiska och fascistiska strömningarna vi ser i Europa och USA idag.” Milo Rau förenar i sina verk konst och aktivism. Bör konsten vara aktivistisk?

– Allt går att läsa av politiskt, även det mest relationsdrivna dramat. Det finns en existentiell sida av människan. Samtidigt är hon alltid på en bestämd plats i ett bestämt system där hon förväntas göra vissa saker. Det systemet, den tiden är alltid materialistiskt avläsbar. I den meningen blir all konst politisk, även den som menar sig avstå från att vara politisk.

I vår gästregisserar du i Österrike. Milo Rau har bjudit in dig till festivalen Wiener Festwochen. Vad står på programmet där?

– Föreställningen heter ”Mythen des Alltags”. Det är ett projekt där jag samarbetar med universitetet i Wien. Sociologistudenter har ställt frågan ”finns det någon särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se gestaltad på en teaterscen?”. När jag får intervjuerna transkriberar jag dem. Jag har varit noga med att det är ett socioekonomiskt tvärsnitt av befolkningen i Wien. Förhoppningsvis blir det en rik och polyfon bild av den här tiden och staden vi gör projektet i.

Mattias Andersson har något rastlöst över sig. Det är som om han känner sig obekväm på sitt spatiösa kontor.

Det går inte att komma så mycket högre än så här i den finkulturella hierarkin.

– Jag tänker att det är ett uppdrag man får ett antal år. Under den tiden driver man sin grej. Någon har varit här före mig och det kommer någon efter mig som kanske drar allt åt ett helt annat håll.

Vad skulle Margareta Krook ha tänkt om dagens Dramaten? Spelstilen är en annan, på gott och ont. Och repertoaren. I höst återuppstår Hamlet på stora scenen.