Historien tog inte slut och liberalismen blev övermodig

Liberalismen har motiga decennier bakom sig. Despoter har stärkt greppet om makten i stater världen över, och i de västliga demokratierna noterar illiberala partier den ena framgången efter den andra. Men för den skull finns ingen orsak att kasta yxan i sjön. I den liberala traditionen finns resurser att mobilisera, som kan vända utvecklingen. Fast ska det lyckas krävs både ödmjukhet och kursjusteringar.

Det är kontentan av Catarina Starfelts bok Liberalismen efter historiens återkomst, som det är en sant nöje att få rekommendera. Starfelt tar sig an komplicerade politisk-filosofiska frågor men skriver tillgängligt och initierat utan att hemfalla till poserande eller jargong. Framställningen är förankrad i gedigen beläsenhet samtidigt som stilen är icke-akademisk i ordets bästa bemärkelse.

Boktiteln anspelar förstås på Francis Fukuyamas Historiens slut och den sista människan från tidigt 1990-tal. Det har blivit något av en genre att gissla denne för att ha varit en banal triumfalist, som tog ut segern i förskott, men Starfelt har i motsats till många av kritikerna läst på ordentligt och vet att Fukuyama inte var någon andens lättmatros. Han hade en långt mer genomtänkt idé än många föreställer sig, och det är inte alls så självklart att han fick fel, menar hon.

Enkelt uttryck menade Fukuyama, i Hegels efterföljd, att människans vilja att bli en erkänd person och betraktas som andras likar är en av historiens viktigaste drivkrafter. Under lejonparten av mänsklighetens historia har dock samhällen bestått av överhet och undersåtar, herrar och slavar, och det är först när rättsstat och lika politiska rättigheter får genomslag – som i de liberala demokratierna – som ett läge av allmänt ömsesidiga erkännanden uppnås. Det är detta som är ”historiens slut” och som kan sägas ha inträffat i och med Murens fall och Sovjetunionens upplösning.

Fukuyama hade inga illusioner om att detta skulle leda till att stora saker slutade hända. Men det skulle innebära ett slags slut på årtusenden av social strukturomvandling. Visst kunde det ske ideologiska förflyttningar och maktförskjutningar även inom den liberala demokratin, men de genuint alternativa systemens – kommunismens, fascismens – tid var nu förbi. Vi talar alltså om liberalism i mycket vid mening, inte om vare sig partipolitik eller om enskilda strömningar som socialliberalism eller nyliberalism.

I motsats till vad många kommit att tro hade Fukuyama blandade känslor inför sitt eget scenario. Att vi kan lägga de stora systemstriderna bakom oss och åtnjuta politisk jämlikhet var förstås att välkomna. Men han var orolig för vilka konsekvenserna skulle bli för kultur och individuell utveckling, och det är här ”den sista människan” dyker upp. Begreppet kommer från Nietzsche, som såg med bävan på en avslagen och utslätad framtid där dessa sista människor prioriterar trygghet och bekvämlighet, underhållning och konsumtion, framför det levande och storslagna. Tillvaron efter historiens slut var för all del fredlig men också ganska beige.

Personligen har jag svårt att tro på förhandsgivna historiska mönster i den mänskliga utvecklingen och därmed även på logiken i resonemangen av historiens slut. Jag tror vi söker oss fram, och jag kan till och med tycka att Fukuyama bär visst ansvar för liberalismens sviktande stöd under 2000-talet. Om det ändå är determinerat att tillvaron ska sluta i den västliga modell vi gillar, varför då anstränga sig och ta idémässiga strider?

Starfelt är mer benägen att ge Fukuyama och Hegel rätt, vilket ingalunda betyder att hon duckar för samtidens avsevärda problem. Liberalismens politiska motstångar är på riktigt och den sista människan har blivit en realitet i långt högre grad än önskvärt, vilket hon illustrerar på ett festligt, deprimerande och tankeväcknde sätt med hjälp av återkommande referenser till romaner av Michel Houllebecq.

Fast alla svårigheter till trots: Catarina Starfelts centrala budskap är att liberalismen är det bästa vi har och att inga samhällsproblem är av sådan karaktär att de är definitionsmässigt omöjliga att hantera inom den breda liberalismens ramar.

Efter några inledande kapitel om den idémässiga bakgrunden går hon i ett tiotal avsnitt igenom olika områden och frågor där dagens liberalism har frågor att besvara. Det handlar inte om skattesatser, bidragsnivåer eller regelförenkling men däremot om ordning, folkstyre, individualism, moral, nation och ekonomism för att ta några exempel. Det hela har inget av dammig lärobok över sig men är som gjort för gjort för reflekterande samtal i en bokcirkel.

En röd tråd i dessa kapitel är att liberalismen har råkat i svårighet på grund av att den blivit övermodig: lomhörd och gränslös. Folkliga invändningar har viftats bort eller till och med misstänkliggjorts och vettiga principer har drivits bortom det vettigas gräns.

Det stämmer att Starfelts förslag till kursomläggningar ryms inom ramen för det breda liberala paradigmet, men man måste nog vara rätt idéhistoriskt bevandrad för att associera många dem med just liberalismen.

Hon argumenterar för att ett samhälle behöver goda auktoriteter. Hon manar till minskat fokus på individuellt självförverkligande och vill att det ska fästas större vikt vid normer och vanor som stöder gemenskap. Hon lyfter fram språkets, historiens, traditionens och kulturens betydelse för att människor ska kunna utveckla en balanserad nationell identitet och tycker det är naturligt med krav på språkkunskaper hos den som vill bli beviljad medborgarskap. Det är viktigt med en fri ekonomi, men det ekonomiska synsättet bör inte få invadera alla samhällets sfärer. Det måste vara tillåtet att välja andra vägar än att maximera antalet arbetade timmar. Liberalismen behöver ösa ur nygamla brunnar.

Ja, eller konservatismens.

***

Läs även: Gränslösheten är den västerländska civilisationens värsta fiende

Läs även: ”Historia är mycket svårare än hjärnkirurgi”