“Alla var där” – konserten som förändrade musikhistorien
Den 4 juni 1976 spelade Sex Pistols i Manchester för ett par dussin entusiaster. Bland dem fanns framtidens artister, producenter och skivbolagsdirektörer.
“Ett överflöd av neandertalare i stripigt hår och läder…”
Så beskrev den unge recensenten Jhon Ingham Sex Pistols publik under konserten på Lesser Free Trade Hall i Manchester sommaren 1976. Men särskilt många “grottmänniskor” kan det inte ha varit, max ett femtiotal såg den beryktade gruppens första spelning utanför hemstaden London.
Att gitarristen Steve Jones i en intervju förklarade att Sex Pistols ägnade sig åt “kaos, inte musik” var tillräckligt för att Howard Devoto och Pete Shelly skulle lämna sitt älskade Manchester och resa ner till huvudstaden för att uppleva vansinnet på plats. Frälsta av den nya rockmusikens anarkistiska evangelium bestämde de sig för att ta Sex Pistols hem till sig och ordnade två spelningar åt punkgruppen i juni och juli 1976. Själva bildade de Buzzcocks som spelade förband till Londonförebilderna.
Sex Pistols framförde en del eget material, som klassikern Pretty Vacant, men också låtar av förebilderna Small Faces, The Who och The Stooges. Ingham, som sedan skulle bli en av Storbritanniens mest framträdande musikjournalister, var inte imponerad. Ljudanläggningar och kablar var kopplade till varandra i ett virrvarr över scengolvet och det lät därefter.
Från Joy Division till Simply Red
Men det var inte musiken i sig som var viktig, utan snarare vilka som var där.
Barndomsvännerna Peter Hook, Bernard Sumner och Ian Curtis sågs på konserten. De bildade därefter det stilbildande bandet Joy Division som visade vägen från den skräniga och utlevande punken till något mörkare och mer inåtblickande. Efter Curtis självmord 1980 gick Hook och Sumner vidare med gruppen New Order som formade den nya elektroniska pop- och dansmusiken.
Flera av deras album producerades av en annan man i publiken, Martin Hannett. Han låg också bakom Buzzcocks Spiral Scratch EP (1977), som gavs ut före Sex Pistols debutplatta och blev den första riktiga brittiska punkskivan. Buzzcocks visade att man kunde få ut sin musik utan de stora skivbolagens gunst.
Genom att använda elektronik och skapa stämningsfulla ljudatmosfärer förde Hannett musikproduktionen i en ny riktning. Han producerade åt Factory Records, ett skivbolag som startades av tv-journalisten Tony Wilson, som också var på Sex Pistols-spelningen. Med anarkistiska ideal var Wilsons devis att göra det omöjliga möjligt och han gav ut ny och experimentell musik (Joy Division, New Order med flera) som omdefinierade popgenren under 80-talet. Inte minst öppnade Wilson nattklubben The Haçienda där den förfallna industristadens vilsna ungdom kunde fly in i drogruset och den senaste elektroniska dansmusiken.
Även skotten Alan McGee var där och han skulle sedan starta det legendariska Creation Records som gav ut skotska och irländska band som The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Teenage Fanclub, men framför allt Manchesters stoltheter Oasis som under 1990-talet blev ett av världens största band.
Även Steven Patrick Morrissey var där, en ungdomsskribent i musiktidningarna och stor beundrare av amerikanerna i New York Dolls som banade väg för den brittiska punken. Några år senare bildade han The Smiths, som kom att bli ett av de viktigaste och mest inflytelserika brittiska banden under 80-talet. En annan spirande engelsk popgigant på plats var den då blott 16-årige Mick Hucknall. Han startade soulbandet Simply Red som sedan sålt över 50 miljoner plattor.
Den beläste hamnarbetaren Mark E. Smith bildade sin inflytelserika grupp The Fall efter spelningen. Bandet tog sitt namn efter Albert Camus roman Fallet (1956) och kom snarast att utgöra en sammansvetsad gerillagrupp än ett band när de ständigt flyttade rockmusikens gränser. Poeten John Cooper Clarke var också där: han var först förbunden med punken, men kom sedan att bli en egen röst inom den brittiska litteraturen.
”Jag lovar att jag var där”
I efterhand har Sex Pistols framträdanden i Manchester beskrivit som de viktigaste och mest inflytelserika spelningarna – vid sidan av när Bob Dylan började spela elgitarr på Newport Folk Festival 1965, Beatles uppträdande i amerikansk tv 1964 och Jimi Hendrix konsert på Woodstockfestivalen 1969.
Det satte igång en ny musikrörelse i norra England som i stort skedde bortom de stora skivbolagens kontroll, men som samtidigt kom att prägla både 80- och 90-talets musikscen. Framför allt ingjöt det framtidshopp hos en uppgiven engelsk arbetarungdom mitt under avindustrialiseringen och massarbetslösheten.
I David Nolans dokumentär I Swear I Was There (2001) träffar han människor som påstår sig ha varit på konserten. Den spelar också en viktig roll i Michael Winterbottoms spelfilm 24 Hour Party People (2002) om den musikscen som växte fram i Manchester efter 1976. Det finns också en Super 8-film från konserten, den har visats på utställningar och har sålts för 150 000 kronor på auktion.
Dagens digitala musikvärld, där alla kan publicera sig och alla kan höra allt, fick på sätt och vis sin början med Sex Pistols konsert 1976. Det visade sig att det var tillräckligt billigt att “göra det själv”, att bara spela in och sprida sin musik. Det var på ett vis förenat med punkens subversiva politiska ideal, men också en ny sorts frihetssträvan och entreprenörsanda. Ironiskt nog sammanföll det med Margaret Thatchers politik och nedmonteringen av gamla ekonomiska och sociala strukturer.
Samtidigt blev den stora musikindustrins svar på utmaningen att inte bara själva ge ut de nya artister som dök upp utan att sedan också genom talang-tv-program som Idol åter ta greppet och konsolidera den förutsägbara och lättköpta popmusiken. I dag är AI en ny stark faktor, något som kan användas av var och en för att skapa musik, men som också kan ersätta det äkta mänskliga uttrycket med det rent artificiella.
***
