”Vi vill mänskliggöra de som demoniseras i vårt samhälle”

När en ung pojke avrättas i Blir du ledsen om jag dör? väljer regissören Rojda Sekersöz bort själva skottet. Inga närbilder på ansiktet eller kroppen, ingen dramatisk framställning av döden. Bara ljudet. Det är ett medvetet motstånd mot filmens mest uppenbara frestelse: att göra underhållning av våldet. Sekersöz har gjort en film om gängkriminalitet där hon helst inte vill visa gängkriminalitet.

– Först var jag lite skeptisk till projektet, säger Rojda Sekersöz.

Peshang Rad spelar Nic, ungdomsledaren som möter den 14-årige Elijah i Malmö. Det som börjar med basket utvecklas till en vänskap där Nic försöker få pojken att tro på sig själv – och samtidigt tvingas ompröva sitt eget liv.

När en producent hörde av sig fanns redan ett manus. Sekersöz bad om att få presentera sin egen tagning. Hon ville inte göra ännu en berättelse om den unge killens väg från kriminalitet till ett bättre liv. Sekersöz föredrog att placera den vuxne mannen som väljer att tro på pojken i centrum.

Avgörande för att hon tackade ja till slut var mötet med Nicolas Lunabba, som skrivit romanen filmen är baserad på. Sekersöz berättade att hon inte var intresserad av att återge varje detalj ur boken. Hon ville åt kärnan i hans arbete: vad som händer med människor som väljer att arbeta med ungdomar som lever nära våldet. Som Nic: att lita på medmänskligheten framför regelverket, även när det innebär att gå utanför sina befogenheter.

Lunabba svarade: ”Det här är din film. Jag litar på dig.”

– För mig var Nic den intressanta. Elijahs resa har man sett …

Sekersöz säger att hon är rädd för vad som sker när samma bilder av samma människor upprepas gång på gång.

– Konsten är inte bortkopplad från verkligheten, den påverkar verkligheten.

Hon menar att Lunabba kunde separera sig från verket eftersom han var trygg i att de två var inne på samma spår:

– Det är att mänskliggöra de människor som demoniseras i vårt samhälle just nu, säger hon.

I boken finns samtidigt en vrede som trycker undan sentimentaliteten. Filmen är mjukare och mer hoppfull i tonen.

Finns det en risk att det blir för sentimentalt när man ändrar i innehållet, bort från det fula?

– Ja, det finns det, svarar Sekersöz med viss tvekan.

Sedan återkommer hon till hur lockande det är för en regissör att kräma ur vissa saker. Precis som att undvika det förföriska våldet vid avrättningsscenen är hon lika noga med att inte låta publiken tycka synd om Elijah.

– Rudwan Socdal, som är Elijah, har en otrolig närvaro och ett väldigt vackert ansikte. Jag visste från början att många, särskilt medelålders kvinnor, skulle falla för honom. Det är så lätt att stanna för länge i de bilderna, att omedvetet börja exotifiera honom. Men jag vill inte göra en film där vi tycker synd om den här pojken hela tiden. Då missar vi poängen.

Peshang Rad hade från början svårt att separera rollen från den verklige Nicolas Lunabba. Han såg honom hela tiden framför sig. Rad, som säger att han är en utpräglat analytisk skådespelare, hittade till slut en lösning via andra referenser.

– Nic formades på 90-talet. Han hade en politisk glöd, han hade till och med rappat. Jag tänkte på Tupac – han brann när han pratade. Och på killen med kassarna framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg 1989. Det är ju rent mod. Sen är han baskettränare också, så jag gick till Mike Tysons tränare Cus D’Amato. Allting kom inifrån hos honom: Du ska känna dig älskad. Du är viktig.

Castingen av Peshang Rad var också ett medvetet val. Den verkliga Nicolas Lunabba är, med Rojdas ord, så ljus att han ”passerar lätt som vit”, även om han är halvspanjor. Sekersöz ville inte riskera att historien lästes som ännu en white savior-berättelse.

– Jag sa till Nic: Jag kommer vilja casta någon som är mörkare än vad du är. För historiens skull. Jag ville inte att det skulle bli en europé som kommer och räddar den svarta pojken.

Det är inte första gången ett par arbetar tillsammans framför och bakom kameran – Cassavetes och Rowlands, Bergman och Ullmann, Krasinski och Blunt. Ofta har mannen stått bakom kameran. Här är det tvärtom.

Rojda Sekersöz och Peshang Rad träffades på en klubb för 15 år sedan. Sedan dess har relationen hunnit ta en lång paus – ”det är komplicerat”, som Rad uttrycker det med ett garv – innan de blev ihop igen för sex år sedan. Nu skulle de för första gången göra film tillsammans som ett par. Peshang säger att de var lite oroliga i början, de hade hört om par som jobbat ihop och som det inte gått så bra för. Men de vände det till en fördel. Det fanns också en särskild sorts tillit.

– Jag litar på Rojda. Jag vet att hon vill det bästa för karaktären. Men jag vet också att hon vill det bästa för mig som människa, som partner. Jag känner mig dubbelt trygg, konstaterar Peshang.

– Vi vill jobba ihop fler gånger, säger Rojda.

De var inte alltid överens. Under inspelningen grälade de en gång, om en scen som Peshang inte ville göra.

– Då dog jag inombords, suckar Peshang.

Filmen har premiär bara några veckor före valet 2026. Tidningen Arbetet har kallat den höstens viktigaste film – och det är inte svårt att tänka sig att vissa kommer att läsa den som ännu ett inlägg från det kulturella etablissemanget i migrationsdebatten. Rojda Sekersöz och Peshang Rad är medvetna om det.

– Det är ett universellt tema, säger Peshang. Det handlar om människor som möts.

Rojda fyller i:

– Det går att diskutera filmen politiskt, men de flesta som sett förhandsvisningarna pratar först om relationen, inte om politiken. Min ambition var att det skulle vara en film som drabbar folk innan de tänker.

Hon lägger till:

– Det är ju genom hjärtat man når folk.

Vad vill hon då att publiken ska bära med sig?

– Att alla kan göra något.

Peshang Rad fyller i:

– Jag vill att de känner hopp.

”Blir du ledsen om jag dör” har biopremiär fredagen den 21/8.

***

Läs även: ”Maffiaromantiken i Gudfadern blev förödande”

Läs även: Hanekes kallsinniga humanism låter ingen gå fri