”Graceland” – skivan som kunde fått Paul Simon mördad
Paul Simons klassiska album fyller 40 år. Den sydafrikanskt influerade skivan har fått ett minst sagt politiskt kontroversiellt eftermäle.
Tätt inpå 40-års jubileet av Paul Simons Graceland dök plötsligt en parodilåt upp på Youtube av komikern Kyle Gordon. I musikvideon till låten Mr. Jambo är Gordon klädd i blekta jeans och skjorta med slips och kavaj. Karaktären han spelar är en artist vid namn Barry Bergen. I videon dansar han runt över Afrikas vackra landskap samtidigt som han romantiserar och mystifierar dess natur och kultur. Samtidigt stör han en man (Mr. Jambo) vars irritation konstigt nog inspirerar Bergen och får honom att brista ut i en förvirrande refräng om kärlek.
Gordon parodierar självklart Paul Simons Graceland, även musiken doftar av 80-talets stilrena studiopop. Men frågan är om han kritiserar honom också? Är det meningen att Gordons alter ego (Barry Bergen) som en dum popstjärna ska symbolisera Paul Simon? Ju mer man sätter sig in i Graceland, desto mer komplicerat blir svaret.
Efter att ha hört en bootlegversion av Gumboots Accordion Jive Vol 2 blev Simon fascinerad av Sydafrika. Innan han bestämde sig för att resa dit och spela in sin kommande skiva, träffade han Harry Belafonte för rådgivning.
Belafonte föreslog att inte bryta den dåvarande bojkottningen av Sydafrika, sanktionerad av både FN och Artists Against Apartheid. Han rekommenderade att be African National Congress (ANC) om tillåtelse, ett parti från Sydafrika som kämpade för frigörelse.
I stället reste Simon till Johannesburg utan att fråga oppositionspartiet. Där spelade han in med musiker som General M.D. Shirinda, The Gaza Sisters, Boyoyo Boys och Ladysmith Black Mambazo.
Efter två veckor i Johannesburg fortsatte inspelningen i New York där Simon och producenten Roy Halee klippte ihop det som de spelat in. Flera sydafrikanska musiker bidrog även till inspelningen i New York såväl som Los Lobos och Linda Ronstadt. Den sistnämndas bidrag var inte helt utan kontrovers då Ronstadt tidigare uppträtt på Sun City 1983, en vit-ägd semesterort i ett bantustan som kallades för Bophuthatswana.
Detta kom att inspirera låten Sun City av Artists United Against Apartheid med refrängen “We’re gonna say (…) I Ain’t gonna play Sun City”. Projektet leddes av Steven Van Zandt som senare blev konfronterad av Simon på en fest om sin politiska inställning till Sydafrika. Enligt Van Zandt ska Simon ha kallat ANC (Nelson Mandelas parti) för ryska kommunister och citerat sin vän Henry Kissinger som källa. Detta är desto mer förvånande med tanke på att Simon senare stolt poserade med Mandela på bild i början av 1990-talet.
Van Zandt hävdar också att han träffade den farliga medborgarrättsrörelsen AZAPO kort efter att apartheid-staten fallit. I samma veva planerades en konsert i Johannesburg där Simon skulle uppträda. Under denna hemliga träff ska han ha lyckats övertala organisationen att inte lönnmörda Simon som var högt upp på deras dödslista för att ha brutit mot den sanktionerade bojkotten.
Ju mer man sätter sig in i berättelsen om Graceland desto svårare blir det att bilda någon uppfattning av situationen. Det är omöjligt att förneka att albumet tog sydafrikansk musik in i mainstreamen samtidigt som Simon och resterande kollaboratörer kan höras dansa av glädje till musikens unifierande kraft. Men frågan är till vilket pris?
Plötsligt blir Gordons omedvetna kolonisatör i Mr. Jambo mer lik Simon. Parodin visar att det är den vita mannens oförmåga att lyssna på de afrikanska människorna som leder honom till att ta makten i egna händer.
***
Läs även: ”Min musik öppnar deras sinnen för Gud”
