Han var ministern som dansade till gryningen

Det är frestande att se Mats Hellströms livsgärning som en klassisk partigängarkarriär inom Socialdemokraterna. Från ledningen för arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation Unga Örnar till partistyrelsen på bara några år. Men Hellström var mer än så. Uppvuxen i Stockholm med en rektor som pappa och bibliotekschef som mamma föll det sig naturligt för honom att läsa vidare. Han tog en fil kand vid Stockholms universitet i mitten av 60-talet och undervisade sedan i nationalekonomi där.  

Några år senare, 1969, valdes han in i riksdagen och där kom han att sitta kvar i 27 år. Parallellt valdes han in i Socialdemokraternas partistyrelse och i SSU:s verkställande utskott. Under åren som riksdagsledamot var han även bland annat universitetssakkunnig i arbetsmarknadsdepartementet, ledamot av socialstyrelsens barnomsorgsdelegation och ordförande i en rad statliga utredningar.

Det är inte märkligt att först Olof Palme, senare även partisekreteraren Sten Andersson, i Hellström såg ett Rörelsens stora löfte och kanske rent av en framtida partiledare och statsminister. Statsråd blev han 1983, nyss fyllda 40. Först utrikeshandelsminister under Palme-tiden och senare jordbruksminister under Ingvar Carlsson-perioden och då även ansvarig för EU-frågor. Det var under de år som Sverige gick mot medlemskap i organisationen och en medlemsansökan lämnades in av Ingvar Carlsson strax före Socialdemokraternas valförlust 1991.

Mats Hellström ”spelade en avgörande roll för det svenska EU-medlemskapet” noterade Socialdemokraternas nuvarande partiledare Magdalena Andersson efter dödsbudet. Han var partiets huvudförhandlare under åren i opposition och satt sedan som EU-minister under de första åren i unionen efter inträdet 1995. Tidigare SSU-ordföranden Nicklas Nordström gick ett steg längre och skrev att Hellström ”avgjorde att Sverige beslutade sig för att bli medlem.”  

Medarbetare från tiden i utrikesdepartementet minns en vänlig man, alltid i blå kostym och snygga skjortor, som kom ihåg människor han mött och som körde moped till möten. Enligt en tidigare diplomat var han också något av en besserwisser som kunde knäppa folk på näsan och ha svar på alla frågor. Men mest ihågkommen är han för att han var en glad garçon, som njöt av vällagad mat och de drycker som serverades till.  En kvinna som blev bonde efter att ha utbildat sig på Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna minns hur Hellström som jordbruksminister gärna kom till Ultuna ”för inspektion och då var det kul för han ville dansa till fyra på morgonen”.

Dessa egenskaper kom väl till pass när Göran Persson tog över som partiledare från Ingvar Carlsson 1996. Då fanns Hellström nämligen inte med på ministerlistan, men kort senare utsågs han till ambassadör i Berlin. Hellström fann sig väl till rätta och var duktig på att representera Sverige vid de många nationaldagsfirandena på de olika beskickningarna i staden. När han därefter blev landshövding i Stockholm i början på millenniet var plikterna av liknande slag.

Mediemänniskor tyckte oftast om att ha med Hellström att göra. ”Han var”, sa en kvällstidningsreporter, ”liten och intelligent och hade trevlig attityd. Sydöstrans politiske chefredaktör Stig-Björn Ljunggren använde orden: ”Festglad, diskussionsivrig och genomtrevlig person.” Sina sociala färdigheter visade Hellström också genom att närvara vid kroginvigningar, inte minst om ägaren kom från utlandet och introducerade ett nytt kök i huvudstaden. Med glaset fyllt förklarade han inför de journalister som heller inte missade en fest: ”Jag vill som landshövding ge mitt stöd, när jag ser att det går bra för en invandrare.” 

Motgångar kunde han ta med stoiskt lugn. En spökskrivare som skrivit ett debattinlägg i Hellströms namn var vid ett tillfälle tvungen att till chefen avrapportera: ”Jag har inte lyckats att få någon debattredaktör att nappa på den. Till sist blev det en insändare i Metro.” Hellström svarade uppmuntrande: ”I begränsningen prövas mästaren”.