Har Lukas Moodysson gått och blivit Fokusprenumerant?

Alla drömmer vi om något vi inte har, eller platser vi inte nått. Volvo, villa, vovve. Vin, kvinnor och sång. I Stefan Jarls dokumentär från 1968, Dom kallar oss mods, avhånar rumlarna Kenta och Stoffe den första drömmen, den materiella, med smädesvisan ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se” (melodi: Små grodorna).

Andra drömmer om revolutionen. Ibland lyckas de välta den gamla ordningen, som i Frankrike 1789 och Ryssland 1917. Men oftast blir de bara en historisk fotnot.

Om en sådan fotnot, från just det politiskt laddade året 1968 – året innan han föddes – berättar filmaren, författaren och poeten Lukas Moodysson i romanen Rebellerna.

En roman byggd på, som det heter, en sann historia. Sedelärande och fasaväckande – men också rörande och komisk. Och förvånansvärt okänd, trots sitt dramatiska stoff, även om det förstås både gjorts dokumentärer och skrivits akademiskt om den.

Rebellerna – även kallade Rebellrörelsen eller dubbelmaoisterna – var en extremistisk vänstersekt bildad av utbrytare från vänsterradikala Clarté och KFML, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, i sin tur avknoppat från kommunisterna i riksdagen.

Rebellerna kunde snart räkna sina aktiva i hundratal, uppdelade på olika “celler” – ett slags hårt styrda kollektiv i främst Stockholm och Uppsala. Målet: väpnad revolution.

En inspirationskälla var danske Gotfred Appels snyltarstatsteori. Idén här var att arbetarklassen i väst var mutad till att aldrig göra uppror, och samtidigt exploaterad i produktionen för att skapa mervärde. Små knegare, alltså. Och därmed medskyldig till rovdrift på den tredje världen.

Men viktigast var Mao Zedong, Kinas ledare. Hans tankebok Maos lilla röda sågs som helig skrift, och kulturrevolutionen, inledd 1966, var en ledstjärna. Kapitalistiskt, borgerligt och feodalt tänkande skulle väck, under stenhårt och förnedrande skräckvälde, där de döda kan ha räknats i miljoner.

Ändå väckte Maos Kina stark sympati i väst, inte minst hos intellektuella.

– När vänstersekterna beskrivs som perifera, är det inte riktigt sant. De fick ett stort kulturellt inflytande, och många individer ur den miljön har det fortfarande, fast de nu är gamla, säger Lukas Moodysson.

Han har precis läst Aftonbladets Peter Kadhammar i en kolumn önska att Iran sänker ett amerikanskt hangarfartyg. En för Lukas Moodysson märklig åsikt.

– Kadhammar kanske är jättetrevlig, och jag vill inte kalla honom för idiot, och han har säkert ändrat sig om det kulturrevolutionära Kina han en gång skrev beundrande om. Men man bör vara medveten om bakgrunden hos många i den här generationen. Och själv kan jag tycka det är lite strukturellt tråkigt med likriktningen inom delar av det akademiska och i journalistiken.

När jag provar tanken att vänstern generellt är mer benägen att vilja täppa till truten på meningsmotståndare, håller han inte med.

– Om jag skulle jobba högt upp i Wallenbergsfären och föreslå att all mat som serveras på SEB av klimatskäl borde vara vegansk, skulle jag nog möta lika hårt motstånd.

Den som kan sin Moodysson, blir inte förvånad över att Rebellerna tänt hans skaparhjärna. Såväl småskaliga som mer storvulna drömmar – eller kalla det utopier – har han utforskat flera gånger förr.

I debutfilmen Fucking Åmål (1998) drömmer tonåringarna Agnes och Elin om storstan, äkta kärlek, utlevelse. I en klassisk scen går Elin igenom burkar med novalucol, vitamintabletter, Alvedon… och blir allt mer desperat: ”Men jag vill knarka!”.

I samarbete med Stefan Jarl gjorde Lukas Moodysson en dokumentär om antikapitalistiska aktivister från Göteborgskravallerna 2001: Terrorister – en film om dom dömda. Och i filmernaTillsammans (2000) ochTillsammans 99 (2023) kopplas utopismen ihop med samtidshistorien, i en ömsint skildring av ett grönavågenkollektiv med hjärtat till vänster, bildat på 70-talet.

– Det finns under vissa historiska epoker något fantastiskt i luften, som liksom vibrerar. Weimartiden. Glasnostperioden i Sovjet. Saker stod på spel – där fanns en väldig hoppfullhet. Och så blev det i slutändan Hitler och Putin.

– Eller ta 1968, vissa saker hade kunnat bli så annorlunda. Eller kanske inte. Och Sovjetunionen – det var förstås bra att kommunistdiktaturen föll, men kanske hade det kunnat ske på ett annat sätt. Egentligen har jag väl en sorglig teori om att mänskligheten oftast väljer fel.

Lägg till att Lukas Moodysson länge varit intresserad av konst och musik från 60-talet. Liksom kulturen i stort. Han växte inte själv upp i kollektiv, men känner starkt att de här samhällsexperimenten ändå säger mycket om hans Sverige.

– En annan ingång var kårhusockupationen. Politiskt intressant, rörande och komisk. En massa studenter som tillsammans ockuperar sitt eget hus. Oj, nu händer det saker i Paris, i världen – vi måste göra saker i Stockholm också!

Men idén om att göra film eller tv om de väluppfostrade kårhusockupanterna hamnade på skroten, till förmån för de hårda vänstersekterna.

– Jag har läst väldigt mycket. Och glömt mycket, jag har dåligt minne. Nu har jag liksom drivor hemma som jag inte vet vad jag ska göra med. Vill helst inte slänga, men gärna donera. Texter av Mao, pamfletter, memoarer, gamla manifest, stenciler, skrifter från kinesiska ambassaden här i Stockholm.

Dit Rebellerna för övrigt gick för att ansöka om medlemskap i kinesiska kommunistpartiet. Men det blev nobben från mottagande tjänstemän. Med hög sannolikhet borgerligt kostymklädda.

Lukas testuggande blev i en förstaversion av romanen tämligen osmält. Långtråkigt, blodfattigt, överteoretiskt, med jättelånga citat. Åtminstone enligt förläggare Helene Atterling och hustru Coco Moodysson, serieskapare.

– Jag blev förvånad och nog lite förtvivlad – är det så jävla dåligt? Men kom då på att inte göra Tillsammans-grejen med ett gäng huvudpersoner, utan i stället fokusera på en enskild människas väg in i det här.

Resultatet blev Monica, en enligt Lukas helt fiktiv karaktär. Hon är 22, från arbetarklassen, socialt medveten, intelligent men inte påfallande bildad. Hon lever i en stillastående relation, tjänar extra som krokimodell – och träffar på så vis konststudenten Tobias. Genom honom introduceras hon till aktionsgruppen Rebellerna.

I början är det vår i luften, bokstavligt och i anden, med sexuellt utlevande och relativt lekfulla upptåg, som att kräva Nobelpriset i litteratur till Mao och utöva kollektivgymnastik i parker. Äntligen sammanhang, och mening! De gamla vännerna rökte ju bara på och sket i Vietnam. Men emancipatoriska drömmar om ett mänskligare samhälle urartar snabbt till totalitär mardröm.

Romanen opererar på två tidsplan. Dels Monicas upplevelser och aktioner 1968, dels hennes livsreflexioner 2025, 79 år gammal. Med några rader från Hasse och Tage: “Var blev ni av, ljuva drömmar, om en rimligare jord? Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?”

Hon är fortfarande vänster. En revolutionär puls slår ännu i den gamla kroppen. Ändå röstar hon borgerligt. Hon tycker dagens vänster saknar nya idéer och att den fortfarande domineras av övre medelklass och överklass.

– Två saker var centrala i skapandet av Monica-karaktären. Arbetarklassbakgrunden, att hon kom mer eller mindre från gatan, med fattigdom och skit i bagaget, till skillnad från mer akademiska rebeller. Plus att hon ska bli hemsk, från att ha drivits av mycket gott i början. Hon vill ju att världen ska bli bättre på på riktigt. Hon har sett hur vänner hamnar i prostitution och droger och liknande saker, och hon försöker verkligen hjälpa dem. Hon har inte suttit på universitetet och teoretiskt läst in sanningen om världen.

Men galenskaperna ska snart hopas. För till skillnad från Kenta och Stoffe, nekade sig Rebellerna nästan allt av livets goda. Suspekt borgerlig inredning rensas ur lägenheterna. Inget prål! En klosterliknande enkelhet i kost och vanor odlas. Mat ska inte ge njutning, tjejernas hår ska vara snaggat, en aversion mot parfym och till och med schampo råder, man sover på hårt golv. Privat ägande får ej förekomma, knappt ens kläderna på kroppen.

Förälskelser och kärnfamiljstendenser motverkas. Barn placeras i särskilda barnceller. Ett anslutande föräldrapar tas ifrån sina namn och blir Ettan och Tvåan. Hård “kamratfostran” gäller vid förseelser. Som att stängas in i en garderob. Eller bära strut på huvudet, en förnedringsritual hämtad från Kina. Att berusa sig är fel.

Dock är ledarskiktets maktberusning påtaglig. En påhittad men verklighetsinspirerad händelse är när en professor – med verklig förebild i KFML-ordföranden Bo Gustafsson, ekonomihistoriker – kidnappas för att sättas i drängtjänst på en bondgård. Bonden i fråga har dock lite svårt förstå det där.

– Jag som själv kommer från bondeklassen på min pappas sida, och numera bor i småländsk bondebygd, jag kan ju säga att den socialistiska revolutionära potentialen i den svenska bondeklassen aldrig funnits.

Gustafsson råkade för övrigt illa ut av andra skäl. Den översättning av Maos lilla röda han ombesörjt, trycktes i “endast” 5 000 exemplar. Han blev då anklagad för att dölja Maos ord för folket och sprida dem bara till en elitklick.

Som vanligt hos Moodysson, skildras människorna ömsint och med inlevelse, så att säga i jämnhöjd med sin skapare. För vem är han att kasta första stenen? Eller för den delen, läsaren? Vi människor törstar ju så starkt efter gemenskap och mening, att rätt sekt vid rätt tillfälle kan fresta nästan alla.

I en tidig version citerade Lukas författarinnan Joan Didion: “Jag kan mycket om livets fasa, och känner stor förståelse för de invecklade system med vilka vissa människor fyller tomrummet; alla deras olika opiater, vare sig de är lika lättillgängliga som alkohol och heroin och sex, eller lika svåra att få tag på som tro på Gud eller Historien.”

Det gäller även totalitära och människofientliga ideologier.

– Ett tag hade jag planer på att skriva om en snäll nazist. En nazist som satt på sin kammare, och genom djupgående studier kom fram till att det kanske fanns vissa sprickor i nazismen.

En lite svår filmidé att få igenom, kanske?

– Jo, säkert. Men jag har faktiskt mött en nazist jag kände sympati för. Han var 16-17 år, kompis till någons syskon. Det här var länge sedan, och vi umgicks inte eller så, men jag träffade honom några gånger i ett kök. Han såg ut att ha blivit slagen hela livet. En otroligt strykrädd liten kille. Det enda han åt var makaroner och ketchup.

Hade Lukas själv kunnat trilla in i en sekt? Han vill inte säga nej; det vore att sätta sig på höga moraliska hästar. Men på mitt tjat kryper det fram, att han möjligen är för frihetlig och individualistisk för att helt underordna sig.

– Jag har lite svårt vara en i gruppen. Jag tror mer på risken att jag skulle sitta hemma och bli rättshaverist och utveckla extrema åsikter. Och om allt gick dåligt i mitt liv skulle jag kanske komma fram till att fascism är jättebra.

När den äldre Monica blickar bakåt, får vi veta att hon tvångsvårdats för psykos. Vill Moodysson med det säga att det krävs något slags psykopatologi för att bli politiskt extrem?

– Nä. Nästan alla kunde ju bli lägervakter i Hitler-Tyskland.

Men då var ju hela samhället nazistiskt, och skräck eller hjärntvätt biter nog på de flesta. Men att i det rika folkhemmet bli revolutionär, tyder inte det på tossighet?

– Fast det är ju till exempel också ganska extremt att benhårt och utan minsta lilla tvivel tro att Jesus fanns och var världens frälsare. Jag menar inte att jämföra nazism och kristendom, jag menar bara att historien och samtiden har bevisat att människor har en väldigt stor kapacitet till blind tro. Som till exempel att gå väldigt långt in i en ideologi eller religion. Särskilt om det ger gemenskap, mening, identitet. Och alla svaren. Det är tyvärr fullständigt normalt för människor att dras till fundamentalism och extremism.

Monicas sammanbrott förklarar han snarare med PTSD.

– När man har levt i den här typen av extrem intensitet och senare ser tillbaka, kan det uppstå trauma, skuld, stark ångest. Det är naturligt, det är mänskligt. Du kan rentav kalla det friskt. Hon kastas ju brutalt mellan stor stolthet och djupaste skam när hon tänker över sin politiska gärning.

Förra året kom Björn Borgs självbiografi, skriven med hustru Patricia. Lukas tyckte mycket om den. Monica är för honom något av en Björn Borg-figur.

– Jag tänker på viljan att gå riktigt, riktigt långt. Den lockelsen kan jag känna igen hos mig själv. Och väljer man en väg som är extrem, då blir konsekvenserna stora, både för en själv och för andra. Det är därför jag tycker det är viktigt att visa hela bilden. Inte bara det politiskt radikala, utan också personerna, deras mänskliga drag. Det är det som gör det begripligt och intressant.

Vill du med boken varna för något i tiden? Slår du åt något särskilt håll?

– Kanske det.

Vilket i så fall?

– Det tycker jag läsaren kan få fundera på själv.

Recensenterna har han hur som helst med sig. Boken har hyllats nästan unisont. Johan Hilton kallar den i Göteborgs-Posten “en jävla bra roman” och lyfter bland annat skildringen av kollektivets mörka potential. “Visste man inte bättre skulle man kunna tro att Moodysson gått och blivit Fokus-prenumerant.”

Lukas kommenterar Hiltons text i ett uppföljande mejl:

“Jag tyckte det var en jättefin recension och jag blev glad av den. Det är sällan recensenter har så bra koll. Men jag tycker också det är lustigt när folk som inte känner mig utgår från att jag är på ett visst sätt, och/eller att jag inte kan ändra mig. Att om jag uttryckte en viss åsikt för 25 år sedan så måste jag tycka exakt likadant nu. Jag kanske visst prenumererar på Fokus. Eller inte.”

***

Läs även: ”Min farfars föräldrar brevväxlade med Göring”

Läs även: ”De kunde bygga sitt eget samhälle mitt i det svenska”