Gränslösheten är den västerländska civilisationens värsta fiende

En timmes gladlynt vrede: det levererade Bent Meier Sørensen, professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn, vid en konferens jag var med på i våras. Temat var ”andlig upprustning”, platsen jylländska Århus, och Sørensen sparade inte på krutet. Mycket i föredraget utgick från en färsk bok, och när jag kom hem såg jag till att beställa den.

Nu har jag läst De grænseløse – Hvorfor den europeiske civilisation tabte sin motstandskraft, og hvordan vi genvinder den (Kristelig Dagblads forlag, 2025), som utgör ett verbalt fyrverkeri. Sørensen riktar ett ideologiskt generalangrepp mot vad han ser som nedbrytande krafter i samtiden. Det kategoriska till trots bjuder boken på givande läsning. Till skillnad från de flesta andra civilisationskritiker visar Sørensen gott humör. Dessutom har han många bra poänger och tankeväckande förslag.

De gränslöshetens krafter som han ägnar sin räfst är av olika natur, men en av bokens stora poänger är just författarens blick för deras gemensamma nämnare. Det handlar om akademiska trender, ideologier, medier, aktivister, ekonomer och techföretag, vars budskap och gärningar devalverar och underminerar vanor, traditioner, värderingar och den sorts institutioner som ger stadga åt livet och hjälper människor att orientera sig i tillvaron.

Han hyser särskilt agg mot de stora techföretagen, eftersom deras tjänster tränger sig in i tillvarons allra privataste ögonblick och vrår, skapar beroenden och löser upp gränser. Skillnaderna mellan verkligt och overkligt, arbete och underhållning, original och plagiat, dimmas till. Koncentration bryts av pockande digitala signaler. Måltidernas gemenskap utmanas av skärmlivets självupptagenhet: ”Att vi har låtit USA och Kina krypa ner i varje barns ficka och i varje vuxens medvetande i den utsträckning vi gjort, betalar vi nu ett högt pris för: både för allt det avfall vi har importerat och det beroende som vi har utvecklat både psykologiskt och strategiskt.”

Men gränslöshetens härjningar började inte med tekniken utan kritiken, hävdar Sørensen. Det var den som bröt ned vår motståndskraft.

Inte för att kritik behöver vara fel, betonar han. Utan kritiskt tänkande och ifrågasättande i upplysningens anda hade väst blivit utan väldigt mycket av värde, inte minst människans myndiggörande genom steget från undersåte till medborgare. Men efter hand muterade den konkreta kritiken till generell kritisk teori och ideologi, som reser enorma anspråk och hittar upprörande maktförhållanden i varenda buske. Läran fick väldigt genomslag vid universiteten och tankefiguren har spridit sig ut i samhället som ringar på vattnet och genomsyrat allt från medier och skolor till förvaltningar och reklam.

Snart sagt varje sorts social relation, tradition och auktoritet har ansetts förgiftad av ojämlikhet och i akut behov av att avslöjas och plockas isär, menar Sørensen. De gränslösa betraktar det mesta som håller samhällen samman som suspekt: från kärnfamiljen, kunskapsskolan och historien till nationalkänslan och hela den västliga civilisationen.

Att känna större lojalitet med det nära och bekanta än med det globala och principiella har kommit att ses som hopplös och förkastlig inskränkthet. Referensramar, som varit gemensamma över generationsgränserna, beskrivs som förlegad bråte. Individerna ska inte ska tyngas av sådan ballast utan stå fria att skapa sig själva från scratch.

Men det är inte lätt för den stackars enskilde att finna vägar framåt i en värld av idel ifrågasättanden och underkännanden, och allra svårast blir det för de unga. Vem inspirerar och manar till konstruktiv efterföljd i en värld där vardagens erfarenheter och auktoriteter har devalverats och de stora berättelsernas hjältar ersatts av tyngdlösa profiler från plattformarnas skenvärld? Det gränslösa tänkandet vill inte erkänna att mognad sker gradvis och genom att man förmår att bestå successiva prövningar. Ungdomens övergångsriter tunnas ut eller försvinner. Allt flyter.

Motviljan mot väst, allt tal om att våra samhällen är hopplöst försvurna åt utsugning och rasism, är inte bara våldsamt oproportionerlig – se er om i världen! – utan också demoraliserande, och den kan rentav bli livsfarlig. För hur låter den sig förenas med vilja att försvara vår frihet och vårt oberoende? Varför sätta livet på spel för något som antingen är på låtsas eller moraliskt korrupt? Inte konstigt att danska politiker har börjat tala om att den militära upprustningen måste matchas av en andlig.

”Under femtio års tid har vi tillåtit det ena gränslösa avantgardet efter det andra att träna oss i uppror, revolution, förändring och nedbrytning”, skriver Sørensen. Nu är det dags att träna på försvar: på att respektera och bygga upp.

Hur då? Hans väg är inte åtgärdsprogrammens eller de riktade statsbidragens. I stället vänder han sig till direkt till läsaren och fyller ett slutkapitel med uppmaningar till konkreta vardagsgärningar, som hjälper till förankring, gemenskap och att hålla gränslösheten stången. Försvara ditt landskap, köp en karta och lär känna din bygd. Läs böcker, sjung, bjud in till fest. Träna din tro (Sørensen sitter i det danska bibelsällskapets styrelse). Ta strid för skolans lugn. Värna måltiden. Se på konsten, fotografera den inte. Och sist men inte minst: Kom hem! Hemmet är traditionens, andens och handlingskraftens plats.

Ja, vad ska man säga? Underskattar inte Sørensen det sunda, praktiska förnuftets motståndskraft? Mycket av värde består och återskapas alla prövningar till trots. Varken Danmark eller Europa har gått i kvav. Och nog kan även techbolagens tjänster ha sina poänger ibland?

Så kan man invända. Men i denna rättegång är De græneslöse varken försvarets eller domstolens ord, den utgör en kraftfull plädering från den allmänna åklagaren.

***

Läs även: Om kulturlivet ändå hade lika mycket schwung som studentspexen

Läs även: Europa måste förstå att hård makt spelar roll