”Demokratin minskar – även i Sverige”

Det sägs att demokratin är på tillbakagång i världen. Som stöd för detta påstående anförs olika demokratimätningar, i den svenska debatten främst från institutet V-Dem vid Göteborgs universitet. Men hur mäter man demokrati? Är det alls möjligt? Vad är demokrati?

Man kan se demokrati som en egenskap hos en beslutsmetod. Då är det rimligt att säga om en metod för kollektiva beslut att den är demokratisk om den garanterar att om det finns en unik majoritetsvilja inom kollektivet, så blir den också kollektivets beslut. Det är enkelt och någorlunda begripligt. Det finns fall då det väger lika inom gruppen och det finns krångligare fall där ”cykliska” majoriteter uppträder (tänk sten, sax, påse) så att ett förslag X besegrar ett annat förslag Y vid en majoritetsröstning, Y på samma sätt besegrar Z, men där Z besegrar X.

Då får ofta ordföranden makt att bestämma. Om det är sant om själva metoden att om det hade funnits ett unikt alternativ som samlade en majoritet, så hade det också blivit kollektivets beslut, så var metoden demokratisk.

De statsvetenskapliga demokratimätningarna riktar emellertid inte snävt in sig på en beslutsmetod. Man vill rangordna stater som mer eller mindre demokratiska, ibland med tillägget ”liberalt” demokratiska. Är detta begripligt?

Filosofen Arne Naess urskilde ett hundratal sådana demokratibegrepp, och hans samtida landsman Herman Kappelen har nyligen föreslagit att vi ska ge upp begreppen om demokratiska och icke demokratiska stater (The Concept of Democracy An Essay on Conceptua Amelioration and Abandonment). Bruket av ordet ”demokrati” skadar det offentliga samtalet. Styrelseskick bör beskrivas med större konkretion och inte sorteras under de oklara rubrikerna demokratiska och icke demokratiska.

Jag är benägen att ge Kappelen rätt. Vi kan ändå studera den roll demokratiska beslutsmetoder ges inom olika statsskick.

Väldigt förenklat kan man säga att i USA väljs presidenten i demokratiska val. Finns en unik majoritet för en kandidat så blir den kandidaten vald. Men mellan valen råder ingen demokrati. Presidenten styr och folket styrs – i väntan på nästa val.

I vår skandinaviska modell är det rimligt att hävda att folket styr sig självt och stiftar sina egna lagar, genom en riksdag som är tillsatt i proportionella val. Man kan säga att den ungefärligen speglar befolkningens ideologiska hållning och att folkets majoritet därmed genom sitt parlament kan få som den vill. Detta är bara en metafor, men den har visst fog för sig. Detta system innebär att själva valen inte är demokratiska (utan proportionella). Också kandidater som ogillas av en majoritet kan ta plats i riksdagen.

Men i riksdagen tas besluten med hjälp av majoritetsprincipen. En bra ordning, syns det mig. Vi kan tillgodogöra oss majoritetsstyrets viktigaste fördelar: det tenderar att träffa rätt vid beslut i sakfrågor (Condorcet) och det har i ekonomiska frågor en inneboende tendens till utjämning (det så kallade medianväljarteoremet). Det proportionella systemet garanterar också minoriteter representation vilket ger dem ett skydd mot majoritetens eventuella förtryck.

Vilken nation är i så fall mest demokratisk, USA eller Sverige? En meningslös fråga, skulle jag vilja säga, även om jag tycker det svenska systemet är bättre än det amerikanska. Denna i mitt tycke meningslösa fråga får ändå ett svar av V-Dem i Göteborg. Mest riktar de sökljuset vid demokratimätningen mot vad man kunde kalla liberala inslag i demokratin och där går det utför med USA:

”Demokratin i USA befinner sig nu i en betydligt snabbare nedgång än någon annan demokrati i modern tid. På endast ett år har USA:s värde i V-Dems Liberal Democracy Index minskat med 24 procent. Samtidigt har landets globala ranking fallit från 20:e till 51:a plats av 179 länder.” 

Det är bland de liberala aspekterna av demokratin som den största nedgången i USA syns. President Donald Trumps andra mandatperiod kan, enligt rapporten, sammanfattas som en snabbt genomförd koncentration av makt till presidentämbetet. 

”Den amerikanska administrationen har undergrävt de institutionella maktbalanserna och politiserat statsförvaltning och tillsynsorgan. Den har även utövat påtryckningar mot rättsväsendet samtidigt som den angripit media, akademin, medborgerliga friheter och kritiker av administrationen”, säger Staffan I Lindberg, professor vid Göteborgs universitet.

Detta med maktbalans är något som framhävs då liberal demokrati ska ges en särskild begreppsbestämning. Men varför ska det förhållandet att en folkvald president får ökad makt ses som en tillbakagång för demokratin? Man kan på olika (liberala) grunder ogilla en sådan utveckling, men varför är den odemokratisk? Detta är inte lätt att förstå.

I tanken om liberal demokrati, till skillnad från demokrati rätt och slätt, betonas maktbalans och konstitutionella inskränkningar av majoritetens möjlighet att fatta beslut. En svår nöt att knäcka för den som önskar sådana inskränkningar av majoritetsstyret (demokratin) är att ange vem som ska administrera inskränkningarna. Domare? Vem ska i så fall utse dessa? Kanske kan riksdagen själv inskränka sin makt. Men hur då, i så fall?

Frågan har inte bara akademiskt intresse. Efter det svenska riksdagsvalet i höst väntar sannolikt en drastisk men föga diskuterad förändring av det svenska styrelseskicket. Enligt ett vilande grundlagsförslag, som tagits i god demokratisk ordning, ska en minoritet fortsättningsvis kunna blockera de viktigaste besluten i riksdagen. Det gäller beslut om varje detalj i våra fyra grundlagar, som dessutom fylls på med innehåll i en rasande takt: möjligheten att beröva individer deras svenska medborgarskap, aborträtten och en förstärkning av äganderätten är också på gång.

”God och långsiktig naturvård bygger på privat ägande och aktivt och lönsamt skogsbruk. Och det förutsätter i sig en stark äganderätt. Rätten till ersättning måste vara tydlig när staten inskränker enskildas rätt att bruka sin skog och mark. Nu vill vi att det blir klart redan i grundlagen”, säger justitieminister Gunnar Strömmer.

Våra grundlagar kommer i framtiden inte att kunna revideras av en enkel majoritet. Om mer än en tredjedel av riksdagens ledamöter röstar nej till ett förslag om ändringar så faller i framtiden förslaget. Det gäller också nytillskotten i regeringsformen.

En majoritet ska alltså inte kunna driva igenom republik, eller ändringar i äganderätten som kan ha sin motivering i miljöhänsyn eller – förstås – socialism. Den parlamentariska vägen till socialism stängs om detta förslag antas. Det styrelseskick Karl Staaf och Hjalmar Branting en gång ivrade för och till sist såg realiserat finns inte mer.

Hur kommer denna drastiska förändring av det svenska statsskicket att synas i V-Dems mätningar? Som en kollaps av den svenska demokratin eller som ett framsteg i liberal riktning?

Jag är uppriktigt spänd på att få ta del av resultatet av nästa mätning.

***

Läs även: Elisabeth Braw: ”Kuppsjukan sprider sig i Europas demokratier”

Läs även: Johan Romin: ”Nick Alinia i SVT är demokrati”