Inte sådana utsläppsbovar som vi tror

Klimatfrågan är en av de stora utmaningar vi står inför både i Sverige och globalt. Men hur mycket växthusgaser släpper Sverige ut? Hur har våra utsläpp förändrats över tid och hur ligger vi till i relation till resten av världen? 

Enligt Naturvårdsverket ligger de territoriella utsläppen av växthusgaser i Sverige på cirka 5 ton växthusgaser (koldioxidekvivalenter) per person och år.  

Det kan jämföras med de globala utsläppen som enligt FNs klimatforskningspanel IPCC ligger på 59 miljarder ton koldioxidekvivalenter, och därmed 7,7 ton per person och år (se avsnitt B1.1 i IPCCs senaste utvärderingsrapport).  

Sveriges territoriella per capita utsläpp av växthusgaser är därmed drygt 30% lägre än det globala snittet. Siffrorna är för år 2019.  

Det är värt att notera att osäkerheter när det gäller tropisk avskogning är betydande, och en del andra källor ger något lägre utsläpp från avskogning än IPCC. Det gör att uppskattningar av de totala utsläppen kan variera med flera miljarder ton och i runda slängar 0,5 ton per person och år. 

De territoriella utsläppen är de utsläpp som rapporteras till FN-systemet och som länder har mål för. De inkluderar alla de utsläpp som sker från ett givet lands territorium, alltså de som kommer från sådant som inrikes transporter, industrier, jordbruk, uppvärmning, elproduktion och annat. De utgör grunden för de internationella klimatförhandlingarna och de siffror man normalt använder när man jämför olika länders utsläpp. 

Det är vidare så att Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser minskat med omkring 33 procent under perioden 1990-2021, enligt statistisk från Naturvårdsverket. Sedan 1970 har utsläppen av koldioxid från fossila bränslen minskat med uppemot 60 procent, och utsläppen per capita har minskat med närmare 70 procent.  

Det betyder inte att vi kan slå oss till ro, men det är en anmärkningsvärd utveckling. Sverige är ett av de länder i världen som minskat sina utsläpp mest. Även Tyskland, Danmark och Storbritannien tillhör de länder som lyckats minska utsläppen med betydande belopp under de senaste 20 åren.  

Under perioden 1990-2019 ökade de globala utsläppen av växthusgaser med ca 54 procent. Denna ökning beror nästan uteslutande på ökade utsläpp i det klassiska syd, och då främst i Kina. Men per capita utsläppen är generellt sätt fortfarande betydligt högre i Nord än i Syd, förutom Mellanöstern och Kina som kommit ikapp och gått om exempelvis Europa (se figur 1 nedan). Latinamerika och Sydostasien ligger också högt om man tar med avskogning. 

Sveriges utsläpp kan också beräknas och presenteras utifrån ett så kallat konsumtionsperspektiv. Med det menar man de utsläpp som svenskars konsumtion orsakar oavsett var själva utsläppen sker. Hit räknas de utsläpp som vi orsakar genom import från andra länder, men inte de utsläpp som äger rum i industrin här i Sverige när vi producerar varor för export. Utrikes flyg är också inkluderat.  

Dessa ”konsumtionsrelaterade” utsläpp är viktiga att hålla koll på och skänker ett intressant kompletterande perspektiv. Om man tittar på dessa konsumtionsbaserade utsläpp ligger Sveriges utsläpp på 8,6 ton CO₂-ekvivalenter (år 2019) enligt Naturvårdsverket och 7,6 ton år 2020 (fast det var det stora corona-året så den lägre siffran bör tas med viss försiktighet).  

Det globala snittet för år 2019 är som sagt ca 7,7 ton per person och år. Sveriges utsläpp ligger sålunda cirka 12 procent över det globala snittet (för år 2019). Den exakta siffran för det globala kan variera beroende på källa.  

De svenska konsumtionsbaserade utsläppen har också minskat även om det inte skett lika snabbt som minskningen av de territoriella. Enligt Naturvårdsverket har utsläppen minskat med ca 27 procent åren 2008-2020, och per capita-utsläppen med 35% under denna period.  

När det gäller konsumtionsbaserade utsläpp är det viktigt att minnas att det alltså inte är dessa utsläpp som vi är ansvariga för inför FNs klimatkonvention. Det finns ett antal grundläggande skäl till det. Stater är primärt ansvariga för vad som sker på deras territorium, och det är lättare – politiskt och ekonomiskt – att reglera utsläpp från ens eget land än från andra länder. Vi kan ju exempelvis inte införa en koldioxidskatt på elproduktionen i Kina. De konsumtionsbaserade utsläppen är också mer osäkra att uppskatta.

 Man kan också jämföra Sveriges utsläpp per person med utsläppen i andra länder. Dessa data visas i figur 1 och figur 2. Observera att i figur 1 syns alla växthusgaser och även effekten av avskogning, i figur 2 är det bara koldioxid från fossila bränslen.  

Rent generellt kan man säga att vi släpper ut förhållandevis lite per person jämfört med andra industriländer men mycket jämför med de fattigaste länderna i Syd. USA släpper som jämförelse ut drygt tre gånger mer växthusgaser än vi (territoriellt, per capita), och cirka dubbelt så mycket (konsumtionsbaserat).  

När det gäller de territoriella utsläppen av växthusgaser ligger vårt grannland Norge lika högt som vi – trots att befolkningen bara är hälften så stor. Per capita utsläppen i Norge är alltså dubbelt så höga som i Sverige (tar man bort hela olje- och gasindustrin ligger Norge fortfarande 50 procent över Sveriges nivå). Även Finland släpper nästan ut dubbelt så mycket som Sverige.  

Intressant är också att Kina nu släpper ut (territoriellt sett) betydligt mer växthusgaser än Sverige per person, enligt vissa uppskattningar till och med dubbelt så mycket. Ur ett konsumtionsperspektiv släpper vi ut ungefär lika mycket som Kina.  

Jämför man med fattigare länder så ser bilden annorlunda ut. Sverige släpper ut i grova drag dubbelt så mycket växthusgaser per capita som Sydasiens länder (Indien, Pakistan, Bangladesh) utifrån ett territoriellt perspektiv (figur 1). Skillnaden är ännu större om vi tar ett konsumtionsperspektiv (figur 2). 

Tittar man bara på utsläpp av koldioxid från fossila bränslen (och inte inkluderar avskogning och metan), så kan utsläppen i Sverige ligga på uppemot 20-30 gånger högre än ett typiskt land i Afrika söder om Sahara (exempelvis Mali, Tanzania och Uganda). Det gör att även om Sveriges utsläpp (territoriellt) ligger under det globala snittet, så har vi onekligen väldigt höga utsläpp per capita i relation till världens allra fattigaste.  

Inom två tre decennier behöver världens utsläpp av koldioxid nå nära noll om vi ska nå 1,5 gradersmålet. Att Sverige hittills minskat sina utsläpp räcker alltså inte. Sverige behöver fortsätta minska sina utsläpp om vi ska nå Parisavtalets mål. Men det faktum att Sverige, men också Danmark, Tyskland och Storbritannien lyckats vända utvecklingen visar att det kanske inte är så svårt och jobbigt att minska utsläppen som många tycks tro.

***

Läs även: Det gröna stålet: en bubbla redo att spricka?

Läs även: Därför tonas goda nyheter om klimatet ned