Alla vet – men ingen slår larm 

Att prövningstillståndssystemet har kunnat användas som ett verktyg för att reglera arbetsbelastning och balanser framgår uttryckligen av ett dokument från början av 2000-talet. Det förekommande är inte ett administrativt missöde, utan ett uppsåtligt handlande.

Lagen kräver riktiga prövningar

Prövningstillstånd ska beviljas eller nekas utifrån lagens kriterier, men när arbetsbelastning kan vägas in, riskerar målhanteringen att förvandlas från ett rättsinstrument till ett arbetsmiljöstyrmedel. Det är oförenligt med grundläggande rättsstatliga principer.

Att detta har varit känt inom domstolsväsendet råder det inget tvivel om. Domstolsverket identifierade problemet i början av 2000-talet, och ansåg att förekomsten kunde vara mycket allvarlig.

På detta vis kan det anses stå klart att domstolsledningar, har levt med konsekvenserna. Trots förekomsten, har en del sannolikt hunnit meritera sig inom domstolsvärlden och sedan kunnat gå i pension.

Systematiska avvikelser i flera rättsinstanser

Dokumentet avslöjar att högre instanser, redan då, hade anpassat sin praxis. Vad som är anmärkningsvärt är att alla spår är undanröjda. Detta på grund av domstols utarbetade arbetsordning och praxis, vilket möjliggör beslutsfattande, emot lag, och undanröjer spår av rättsliga prövningar.

Ingen inom domstolarna har krävt förändring. Ingen har larmat om det pågående om att systemet kan missbrukas.

Tystnaden har varit ett aktivt val.

Omfattande tystnadskultur

Den ansvariga myndigheten för dokumentet, Domstolsverket, har ett uppdrag som inte bara handlar om att administrera, utan även får anses handla om att värna domstolarnas funktionssätt. När myndigheten redan 2002 kunde konstatera att prövningstillståndssystemet kunde användas som arbetsregulator, borde frågan ha lyfts upp. I stället blev rapporten en intern kunskap – och ett accepterat faktum.

Domstolsledningarna kan också anses bära ett eget ansvar, men självständighet i dömandet innebär inte rätt att blunda för systemfel. Tvärtom innebär den en skyldighet att slå larm när rättssäkerheten hotas av organisatoriska hänsyn. Att låta avslagsbeslut fungera som ventil för överbelastning är inte en neutral effektivisering. Det är en normförskjutning.

Ytterst vilar ansvaret hos regeringen. Utvecklingen kopplat till avslöjandet får inte anses positiv relaterat till enskildas rättssäkerhet. Vad som aktualiserats nyligen är att regeringen har gått vidare med ytterligare inskränkningar emot rättssäkerheten för enskilda, genom förslagen i SOU 2025:122.

Känt faktum – begravt

Dokumentet får anses framstå som ett tidigt facit över ett känt men ignorerat problem. Vad som är mycket anmärkningsvärt är att alla involverade och alla med kännedom har valt tystnad framför öppenhet, vilket dessutom har pågått i decennier.

Avslöjandet handlar inte om att peka finger i efterhand, utan att informera om förekomsten av systematiska avsteg från lagstiftningens syfte, särskilt eftersom rättssäkerhet inte handlar om en balanspost.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent