Råttfångaren på 10 Downing Street

Ett byte på kanske femtio gram får pressfotograferna utanför 10 Downing Street att kasta sig raklånga på asfalten. Larry har lagt ner musen och blänger på uppbådet som om de vore en särskilt enfaldig art och lufsar sedan mot den svarta dörren. Pälsen är tovig, stegen en smula stela. Han ser ut som någon som överlevt både sina fiender och sin samtid.

Det har han också.

Hittekatten har bott på premiärministeradressen i femton år som Chief Mouser betydligt längre än Churchill hann bo där. Han har ett eget X-konto, skrivet i hans namn, med en lätt vänsterlutning. Denna gång blev X frånsprunget av nyhetsbyråerna som andlöst meddelade världen att Larry i samband med regeringsskiftet hade dödat en mus. Ett gott omen, förstås, för den nye Labourpremiärministern Tony Burnham.

Men omen har kort hållbarhet i brittisk politik.

Det är fortfarande tre år till nästa parlamentsval. Sedan kan Larrys husse heta Nigel Farage.

Författaren Joyce Carol Oates vill inte ens tänka tanken. När den nittonårige katten en dag dör, skrev hon på X, låt aldrig sanningen bli offentlig. Sätt dit en kattkopia. Larry är för viktig för nationen.

Det låter nästan som om hon talade om kung Charles III. Men sedan Elizabeth II gick bort har Larry blivit en mer trovärdig symbol för kontinuitet än stora delar av den brittiska staten. Han har sett sju premiärministrar passera revy. Det är fler än Henrik VIII hade hustrur och betydligt fler än Charles tre år på tronen.

När Sveriges Radios Ekot häromdagen skulle förklara den brittiska premiärministerkarusellen gjorde redaktionen något nästan teologiskt. Varje premiärminister fick en dödssynd.

David Cameron dömdes för högmod efter folkomröstningen om EU. Theresa May för girighet, efter nyvalet hon aldrig borde ha utlyst. Boris Johnson för frosseri, med sina pandemifester. Liz Truss för vällust, reformbegäret var större än statskassan. Finansmannen Rishi Sunak fick lättjan, eftersom de stora visionerna aldrig blev verklighet. Keir Starmer tilldelades vrede.

För Tony Burnham återstår därmed bara avunden.

Det kan visa sig vara den mest träffsäkra prognosen av dem alla.

Burnham har bara hunnit vara premiärminister i ett dygn, men Labour jagar redan Reform UK. Nigel Farages parti är störst och varje opinionsmätning kommer att handla om avståndet mellan dem. Avund är dessutom kusin med ressentiment – den känsla av förfördelning som varit Farages främsta politiska råvara, och nu blir bränsle för Tony Burnham.

Larry lär inte bry sig.

Så länge det finns möss att fånga spelar det mindre roll vem som har i nyckeln till 10 Downing Street. För Larry.

Ett större problem är om det brittiska folket tycker detsamma.

Cecilia Garme