Därför åker ministrarna till Dansbandsveckan

Det finns misstag och så finns det Misstag. Tage Erlander trodde 1966 att man fick en bostad bara man stod i bostadskö. Olof Palme hade sex år senare ingen aning om vad en liter mjölk kostade. Sådant fastnar. Politiker kan överleva dåliga opinionssiffror, men inte alltid intrycket att de lever på en annan planet.

Sedan dess har generationer av politiker studerat folklighet. Särskilt borgerliga politiker. 2017 avslöjade Ebba Busch att hon inte visste vem som skrivit Gösta Berlings saga. 2021 placerade Annie Lööf Gustav II Adolf i 1800-talet, vilket fick en upprörd DN-insändare att undra hur hon lyckats göra honom till kung under Bernadotterna.

Normalt brukar sådana rättelser färdas den korta vägen från insändarsidan till återvinningen. Att glömma skolkunskaper är trots allt en av de mest folkliga egenskaper som finns. Ingen människa har någonsin blivit impopulär för att vara dålig på stormaktstiden.

Ändå är det säkrare att inte bara framstå som vanlig, utan faktiskt dela kulturkonsumtion med vanliga människor. Eller som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i en hånad refräng – att gå sida vid sida med folket vars förtroende man bär. Sommaren 2011 tog han det på så stort allvar att han läste fyra Camilla Läckberg-deckare.

Alla tittar på Melodifestivalen. Alla tittar på fotbolls-VM. Och under valåret 2026 har dansbandsveckan i Malung blivit något ännu mer intressant – ett slags Almedalen med husvagn.

Kulturminister Parisa Liljestrand invigde veckan och berättade känslosamt om gemenskapen genom musiken på svenska campingplatser under hennes uppväxt. Samma dag dök socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall upp. Landsbygdsminister Peter Kullgren har hunnit vara där två gånger tillsammans med KD-kvinnornas ordförande Sarah Kullgren, hans fru. Och som av en händelse förlade Ebba Busch en pressträff till Malung på torsdagen.

Fyra ministrar av 24 är kanske inte riktigt Almedalsnivå. Men dansband har något som Visby saknar – en publik där Sverigedemokraterna står starka, enligt Novus.

Moderaterna och Kristdemokraterna kommer förstås aldrig beskriva sig själva som borgerliga kannibaler. Men opinionsmätningarna antyder att de gärna skulle ta några tuggor av Jimmie Åkessons väljargrupp. Regeringen har just slopat dansbandsmomsen och om någon ska klippa ett symboliskt band är det rimligt att det sker till tonerna av Leende guldbruna ögon. Och kultureliten som redan retar sig på Parisa Liljestrand måste nu hitta en folkligt acceptabel hållning till hennes löfte i Malung: att ”stärka dansbandsmusiken”.

Politiken ligger nedströms kulturen. Om de 100 000 besökarna i Malung säger något om väljarkåren vore det konstigt om inte Socialdemokraterna skickat dit delar av sin egen laguppställning under veckan.

Kulturkriget över blockgränsen har bara börjat. I slutet av augusti väntar jazz- och bluesfestivalen på Skeppsholmen. Där borde man kunna räkna med åtminstone några socialdemokratiska pressträffar. Av någon anledning är jazz och blues ovanligt populärt bland S-väljare, enligt Novus. Och bland centerpartister, som dessutom kan promenera dit från Stureplan på mindre än en halvtimme. Den flitigt pressträffande Ebba Busch kan förstås dyka upp med munspel liksom den dragspelande justitieministern Gunnar Strömmer från Örnsköldsvik.

Redan i fjol gav den trendkänsliga tankesmedjan Timbro ut en bok om dansbandsmusik och lät bandet Timbroz uppträda i Almedalen. I år tog man steget vidare till country och skickade hela personalen på kurs i line dance. Country är en mer amerikansk musikstil än den typiskt nordiska dansbandsmusiken, men också en kusin till både blues och jazz.

Vad detta säger om valutgången är svårt att veta. Men om valrörelsen fortsätter på den inslagna vägen kanske nästa stora opinionsmätning inte handlar om skatter eller kriminalitet, utan om huruvida väljarna föredrar Lasse Stefanz eller Johnny Cash.

Cecilia Garme