Socialtjänsten och kampanjerna

I en artikel i Kvartal nyligen redovisas att det återigen uppstått en massiv utländsk kritik mot Sverige och socialtjänsten. Denna gång med anklagelser om att rumänska barn omhändertas utan bevis på brott på grund av att de är kristna.

Pappan rekommenderar ingen med kristna värderingar att bo i Sverige, vars barn omhändertagits redan 2022 på grund av att barnen anmält att de utsatts för misshandel i hemmet.

Avgörande i artikeln för socialtjänstens agerande anges barnens egna uppgifter om att de utsatts för våld/misshandel i hemmet. När barn själva uttrycker uppgifter om misshandel är det ett av de viktigaste skälen, eftersom barn oftast är lojala med sina föräldrar och snarare skyddar än anmäler dem. Barnen har senare tagit tillbaka uppgifterna, men det ändrar nödvändigtvis inte bedömningen då de kan ha utsatts för påtryckningar av familjen.

Även om pappan hävdar att det saknas bevis för brott är det sekundärt, eftersom lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, bygger på en samlad bedömning av barnets behov och de påtagliga risker som finns i hemmet. Det är en fråga om trovärdighet. Går det att lita på barnens uppgifter, är de troliga? Det är en utredningsfråga.

Om barnens utsagor bedöms trovärdiga kan det tas som bevisning eftersom straffrätt och socialrätt har olika beviskrav: straff är repressivt och syftar till att tillfoga obehag för ett normbrott, då är beviskravet ”bortom rimligt tvivel”. Tvångsvård enligt LVU är i stället ett skydd för barnet och kan ses som en ”förmån” (även om det för många låter konstigt) med lägre beviskrav. 

Att pappan/familjen agerar på detta sätt ger då snarare mer grund för att socialtjänstens bedömning av risken för barnen i hemmet kvarstår, då pappan tycks sakna insikt i att han skadar sina barn. 

Omvänt, om han vikt sig och sagt ”Okej, jag förstår att i Sverige får man inte slå barn, jag ska ändra på mig” så hade han visat att det fanns möjligheter att han skulle kunna ändra sig. Det hade givit socialtjänsten möjlighet att jobba med familjen. Nu tycks läget ha låst sig och pappan försöker i stället via en kampanj i media få hem barnen, vilket sannolikt inte kommer att fungera. 

Att familjens tro skulle påverka socialtjänstens beslut tror jag är nonsens. Sättet som de utövar sin religion och följer Bibelns även destruktiva påbud om aga och liknande, kan däremot vara grund för vård. 

Ett problem här blir dock att det återkommande finns fall där socialtjänsten gjort en grov felbedömning eller direkt myndighetsmissbruk. Sådana fall kan ge bränsle åt dylika kampanjer.

Michael Tärnfalk är socionom och fil. dr. i socialt arbete, samt Regeringens utredare av socionomutbildningen