Demokratins blinda fläck – del 1
Länge har Sverige varnats för politisk islam. Hur långt kan ett öppet samhälle tolerera politiska rörelser som vill förändra det inifrån?
Under många år betraktades politisk islam i Sverige främst som en integrationsfråga. Diskussionen kretsade kring religionsfrihet, föreningsliv och civilsamhällets roll. Den som varnade för att vissa organisationer kunde använda demokratins institutioner för att främja långsiktiga politiska eller ideologiska mål möttes ofta av skepsis. Rädslan för att sammanblanda islam som religion med politisk islam gjorde att debatten länge präglades av försiktighet.
Nu tycks något ha förändrats.
Tidöpartierna har meddelat att regeringen vill tillsätta en statlig utredning om politisk islam. Uppdraget ska ledas av terrorforskaren Magnus Ranstorp och syftar till att kartlägga hur politisk islam verkar i Sverige, analysera dess eventuella påverkan på demokratiska institutioner och bedöma vilka åtgärder som kan vara aktuella inom ramen för rättsstaten.
Att regeringen väljer denna väg är i sig ett uttryck för ett politiskt skifte. Det handlar om hur ett öppet demokratiskt samhälle ska förhålla sig till rörelser som enligt regeringen och flera riksdagspartier kan utmana grundläggande demokratiska principer.
Sverige är inte ensamt.
Frankrike har under de senaste åren genomfört omfattande åtgärder mot vad regeringen beskriver som islamistisk separatism. Även Österrike, Tyskland och Storbritannien har skärpt diskussionen kring politisk islam, utländsk finansiering av religiösa organisationer och statens ansvar att skydda demokratiska institutioner från antidemokratiska krafter.
Den svenska debatten är därför en del av en bredare europeisk utveckling.
Flera företrädare för Tidöpartierna har beskrivit politisk islam som en ideologi som förtjänar samma demokratiska granskning som andra politiska extremiströrelser. Bland dem finns riksdagsledamöterna Hans Eklind och Richard Jomshof, som offentligt har argumenterat för behovet av en oberoende kartläggning av hur olika nätverk och organisationer verkar i det svenska samhället.
Hans Eklind har framhållit att utredningens syfte inte är att granska religionen, utan den politiska ideologi som – enligt hans bedömning – i vissa former kan stå i konflikt med demokratiska värderingar och individens fri- och rättigheter.
Richard Jomshof har å sin sida uttryckt oro över att Sverige under lång tid inte tillräckligt har uppmärksammat hur vissa aktörer, enligt honom, försökt etablera parallella strukturer genom föreningar, utbildningsverksamhet och andra delar av civilsamhället. Oavsett om man delar hans slutsatser eller inte illustrerar de att frågan nu har flyttat från marginalen till den politiska huvudfåran.
Även svenska medier har uppmärksammat utvecklingen. Dagens Nyheter har rapporterat om en statlig utredning som bland annat pekat på behovet av ökad kunskap om utländsk finansiering och hur ekonomiska flöden kan påverka religiösa och ideella organisationer i Sverige. Diskussionen handlar inte om att misstänkliggöra hela trossamfund, utan om statens möjligheter att säkerställa transparens och motverka otillbörlig påverkan.
Det är också här som den svenska debatten möter en internationell diskussion.
För flera år sedan varnade Förenade Arabemiratens utrikesminister, Sheikh Abdullah bin Zayed Al Nahyan, för att europeiska länder riskerade att underskatta långsiktiga hot från våldsbejakande extremism och politisk islam. Uttalandet väckte då stark debatt och uppfattades av många som präglat av erfarenheterna från Mellanöstern. I dag, när flera europeiska regeringar själva genomför utredningar om politisk islam, har dessa uttalanden åter blivit en del av den internationella diskussionen – inte som bevis i sig, utan som exempel på hur olika länder under lång tid har gjort olika bedömningar av samma fenomen.
Liknande resonemang återfinns i en rapport från Henry Jackson Society, där forskaren Emma Shoebridge analyserar hur europeiska demokratier kan förhålla sig till Muslimska brödraskapet. Rapporten argumenterar för att vissa varningar från flera arabstater förtjänar att tas på allvar, men understryker samtidigt att de metoder som används i auktoritära stater inte kan kopieras av liberala demokratier. Tvärtom måste varje åtgärd vila på rättsstatens principer, individuell prövning och tydlig bevisning.
Just där ligger också den avgörande skiljelinjen.
Frågan handlar inte om islam som religion. Den handlar inte heller om Sveriges muslimska befolkning, som består av människor med mycket olika bakgrund, övertygelser och politiska uppfattningar.
Frågan handlar om hur en demokratisk rättsstat ska förhålla sig till organisationer eller politiska rörelser – oavsett ideologisk eller religiös bakgrund – om staten bedömer att de försöker påverka eller förändra det demokratiska systemet på sätt som strider mot dess grundläggande principer.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.
”Demokratins blinda fläck” är en serie i två delar. Den andra delen publiceras i morgon söndag 9 augusti.
