Vad gör vi om polisen inte kan skydda oss?

På Kvartal berättar sajtens vd Ludde Hellberg om en ”gisslansituation” han utsattes för hos en skomakare nyligen. När han kommer för att hämta sina skor har skomakaren gjort fel, men vill ändå få pröjs för jobbet – drygt 3 000 kronor. Den som står i butiken då kan bara arabiska, och förbistring uppstår.

Hellberg vägrar betala, men mannen ställer sig i hans väg när han försöker gå därifrån. Till slut ger Hellberg upp och swishar beloppet, och det uppstår en till hotfull och fysisk situation när araben vill kolla att överföringen är äkta.

Efteråt väljer Hellberg att inte ringa polisen. Enligt hans erfarenhet brukar det nämligen inte leda någonvart. Han berättar bland annat om stölder från Kvartals redaktion, där anmälan bara har resulterat i samtal med olika utredare som ställt samma frågor.

Chansen att han nu får hjälp med skomakaren bedömer han därför som låg. Risken för repressalier verkar dessutom högre.

Hellberg avslutar: ”Man kan fråga sig vad som över tid händer med ett samhälle där den kalkylen ser ut på det viset”.

Av kommentarerna till artikeln att döma är detta ingen isolerad händelse. Läsarna vittnar om det lönlösa i att ringa polisen, att förtroendet för staten har gått förlorad. Ett brutet samhällskontrakt där vi ger staten ensamrätt på att bruka våld, men där staten inte håller sin del av avtalet – att använda detta monopol till att skydda skötsamma medborgare.

En del menar att staten bara tar i med hårdhandskarna vid vissa typer av brott, som fortkörningar.

”Den enda gång en polis fullgör sin uppgift är som trafikpolis, där läggs det resurser för att sätta dit Svensson”, skriver en man.

Etniska skillnader ges betydelse i sammanhanget. Flera tycks överens om att det inte fungerar att blanda ”godtrogna” skandinaver, med sin höga tillit till staten och aversion mot våld, med kulturer från Mellanöstern som präglas av helt andra synsätt.

Hellberg framstår här mycket riktigt som en typisk svensk man, som har för mycket att förlora – eller kanske bara inte det hederstänk som krävs – för att ge sig in i handgemäng över några tusenlappar. Vi knyter näven i fickan, berömmer oss själva för vår rationalitet, och sväljer förnedringen.

Jag drar själv i väg en kommentar: ”Polisen kan inte skydda oss, och vi vågar inte försvara oss själva. Vad kallar man ett sådant samhälle?”

Det är menat som en retorisk fråga, men jag får ett svar.

Anarkotyranni.

I Gotlands Allehanda har Lars Anders Johansson formulerat det som ”ett tillstånd där staten är oförmögen att hantera stora och allvarliga samhällsproblem, men är nitisk och skoningslös i upprätthållandet av små frågor”.

Ett exempel är att störiga Palestinademonstranter får hållas, samtidigt som polisen sätter in stora resurser på att hålla ordning på läktare i idrottssammanhang. Angående anarkotyranni skriver Johansson att: ”Mycket tyder på att Sverige är på väg i den riktningen”.

Jag frågar mig om vi inte redan är där. Visar inte de erfarenheter som Kvartals läsare redogör för, att vi befinner oss i just ett sådant tillstånd?

Brottsstatistiken må visa att samhället har blivit tryggare, men hur tillförlitliga är de siffrorna om många människor tänker som Kvartals vd, och inte ser någon mening i att anmäla de brott de utsätts för?

Några av läsarna antyder att det är ofrånkomligt – om det fortsätter så här – att folk tar lagen i egna händer. Det tåls att tänka på. Medborgargarden nästa? Ska vi alla bli som Charles Bronson i Death Wish?

Helst inte, tänker jag. För det är väl så man ska tänka. Men också: Varför ska staten ha våldsmonopol om det faktiskt inte används för att skydda oss?

Jonathan Norström är frilansjournalist