Flykten blir ett rop på framtid
Att bygga murar är enkelt. Att bygga människor är betydligt svårare. Och Sverige är inte Spanien.
Varje gång nya båtar når Spaniens kuster växer kraven på hårdare gränskontroller och en stramare migrationspolitik. Numera kommer dessa krav inte bara från högerpartier, utan även från regeringspartier och delar av oppositionen.
Varje stat har naturligtvis rätt att skydda sina gränser och reglera invandringen. Men när migration enbart betraktas som ett säkerhetsproblem riskerar vi att missa den andra halvan av verkligheten.
Låt oss först se vilka människor som faktiskt korsar Medelhavet.
Den stora majoriteten är unga människor. Många av dem har simmat flera kilometer eller riskerat sina liv i överfulla båtar för att nå Europas kuster. De vet att sannolikheten att dö är större än sannolikheten att lyckas. Ändå fortsätter de.
Det väcker en fråga som sällan ställs:
Är detta verkligen en invasion?
Om det vore en invasion, var finns då vapnen? De människor som kommer bär inte gevär. De bär ryggsäckar, dokument och förhoppningar om ett annat liv.
Jag försvarar inte illegal migration. Okontrollerad migration skapar verkliga utmaningar för rättsstaten, integrationen och samhällsekonomin. Men jag försvarar rätten att förstå orsakerna innan vi enbart dömer konsekvenserna.
Det vi ser är i många fall vad jag skulle kalla flyktmigration – människor som inte bara flyr från krig, utan från ett liv utan framtid. Ett samhälle där arbete, utbildning och personlig utveckling inte längre upplevs som möjliga.
Spanien är ett tydligt exempel på hur komplex migrationsfrågan har blivit. Landet har i dag omkring 7,5 miljoner utländska medborgare, medan antalet invånare födda utanför Spanien överstiger 10 miljoner. Det är därför inte förvånande att migrationsfrågan blivit en av de mest omdebatterade politiska frågorna i landet.
Samtidigt har Spaniens premiärminister Pedro Sánchez återkommande betonat att Spanien behöver arbetskraft till följd av en åldrande befolkning och brist på arbetskraft. Han har också kopplat migrationspolitiken till frågor om värdighet, rättvisa och samexistens.
Det väcker en annan fråga.
Gäller inte samma verklighet även Sverige?
Sverige brottas samtidigt med hög arbetslöshet och betydande kompetensbrist inom flera sektorer. Det visar att problemet inte enbart handlar om hur många människor som finns, utan om hur väl arbetsmarknadens behov matchar människors kompetens. En åldrande befolkning innebär dessutom att behovet av arbetskraft kommer att öka under många år framöver.
Den svenske migrationsekonomen Joakim Ruist beskriver i boken Global migration att orsaker och konsekvenser att migrationens effekter inte kan bedömas generellt. Resultatet beror på vilka människor som migrerar och framför allt hur väl de etablerar sig på arbetsmarknaden. Han konstaterar också att invandring i normalfallet inte påverkar lönenivåerna eller arbetslösheten nämnvärt, medan den politiska oron ofta drivs av rädslan för framtida okontrollerad migration snarare än av den migration som faktiskt sker.
Det perspektivet förtjänar större utrymme i den svenska debatten.
I stora delar av Mellanöstern betraktas den unga befolkningen fortfarande som en ekonomisk belastning snarare än som en utvecklingsresurs. Korruption, svaga institutioner, brist på demokrati och långvarig vanstyrelse har gjort att miljontals unga människor har förlorat tron på framtiden. Länder med enorma naturresurser har blivit exportörer av råvaror i stället för kunskap, innovation och industri.
Resultatet har blivit att många unga människor ser endast två vägar framför sig – radikalisering eller flykt.
Den människa som lämnar sin familj, säljer allt han – eller hon – äger och riskerar att drunkna i Medelhavet gör det sällan för drömmar om bidrag. Han gör det i hopp om att få en chans att arbeta, skapa ett liv och ge sina barn en framtid som han själv aldrig fick.
Naturligtvis innebär stora migrationsströmmar betydande utmaningar. Ingen seriös människa förnekar det. Men politiskt ledarskap handlar inte enbart om att identifiera problem. Det handlar också om att se möjligheter.
Inom elektrotekniken används en transformator för att omvandla energi till en nivå där den kan användas effektivt. Samma princip kan tillämpas på samhällsutveckling. Med rätt utbildning, språkundervisning, validering av kompetens och fungerande integration kan mänsklig energi omvandlas till produktiv kraft.
Det kräver politiskt mod och långsiktigt ledarskap.
Att bygga murar är enkelt. Att bygga människor är betydligt svårare.
Sverige är dessutom inte Spanien. Sverige delar inte Spaniens geografiska förutsättningar och står inte inför samma direkta migrationsflöden över Medelhavet. Därför bör svenska politiker vara försiktiga med att kopiera den spanska debatten utan att samtidigt analysera de svenska förutsättningarna.
Den verkliga frågan är därför inte bara hur Europa ska stoppa båtarna, utan varför tusentals unga människor upplever att havet – trots risken att dö – erbjuder större hopp än deras egna hemländer.
Den dag vi börjar besvara den frågan har vi också tagit det första steget mot en migrationspolitik som inte bara skyddar Europas gränser, utan också förstår människans drivkrafter.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
