Den politiska krisen fördjupar Jemens osäkerhet

När världens uppmärksamhet åter riktas mot Röda havet, Huthirörelsens attacker mot internationell sjöfart och de växande geopolitiska spänningarna i Mellanöstern, utspelar sig samtidigt en annan konflikt – mindre synlig men potentiellt lika avgörande – inom den internationellt erkända jemenitiska regeringen.

Den senaste regeringsombildningen har inte stärkt statens handlingskraft utan blottlagt en växande maktfragmentering och en allt tydligare institutionell handlingsförlamning i presidentrådet. Frågan handlar därför inte enbart om vem som innehar en ministerpost, utan om huruvida den regering som omvärlden betraktar som Jemens legitima företrädare fortfarande förmår fatta gemensamma beslut.

Det tydligaste tecknet kom när den nyutnämnde planerings- och biståndsministern, Badr Basalama, valde att avgå innan han ens hade tillträtt sin tjänst. I sitt offentliga uttalande beskrev han avgången som en varningssignal och efterlyste ett politiskt ledarskap som sätter statens intressen före interna maktkamper. Uttalandet illustrerade samtidigt hur långt misstron mellan regeringens olika maktcentra har gått.

Bakom händelsen döljer sig en djupare konflikt om hur beslut fattas inom presidentrådet. Flera jemenitiska medier och politiska bedömare har rapporterat att delar av regeringsombildningen genomfördes utan full politisk förankring, något som ledde till invändningar från flera ledamöter och i praktiken tvingade fram ett stopp för delar av processen.

Samtidigt har regeringsombildningen omgärdats av anklagelser om bristande transparens och misstankar om oegentligheter kopplade till internationella biståndsmedel. Dessa uppgifter har fått stor spridning i jemenitiska medier, men har ännu inte prövats rättsligt. Oavsett deras utfall har de bidragit till att ytterligare underminera allmänhetens förtroende för de statliga institutionerna.

Problemet är emellertid större än enskilda personkonflikter. Presidentrådet skapades 2022 med ambitionen att samla de regeringsvänliga aktörerna i en gemensam politisk struktur efter flera år av interna motsättningar. Fyra år senare präglas samma struktur fortfarande av konkurrerande lojaliteter, regionala intressen och olika uppfattningar om hur staten bör styras.

Samtidigt står Jemen inför ett av sina mest avgörande säkerhetspolitiska lägen på många år. Huthirörelsens fortsatta attacker mot fartyg i Röda havet har gjort landet till en central fråga för både USA och Europa. För EU handlar utvecklingen också om säkerheten för globala handelsvägar, energiförsörjning och regional stabilitet.

Här uppstår ett strategiskt dilemma. Det internationella samfundet efterfrågar en trovärdig jemenitisk partner som kan bidra till stabilisering och framtida fredsförhandlingar. Samtidigt försvagas den internationellt erkända regeringen av interna motsättningar.

Saudiarabien befinner sig samtidigt i en komplicerad balansgång. Riyadh som fortfarande är den viktigaste politiska och ekonomiska stödgivaren till den internationellt erkända regeringen, försöker samtidigt hantera flera konkurrerande jemenitiska aktörer med delvis olika mål. Denna balanspolitik har bidragit till att bevara en viss sammanhållning, men har också gjort beslutsfattandet mer komplext när olika grupper upplever att deras inflytande minskar.

Kritiker menar att presidentrådet successivt har utvecklats från ett kollektivt ledarskap till en struktur där centrala beslut uppfattas koncentreras till ett fåtal aktörer. Men regeringens företrädare avvisar denna bild och framhåller att de interna diskussionerna är en naturlig del av en bred politisk koalition i ett land i krig.

Oavsett vilken beskrivning som ligger närmast verkligheten är konsekvensen att den politiska osäkerheten försvårar regeringens möjligheter att genomföra reformer, attrahera internationellt stöd och upprätthålla den institutionella legitimitet som krävs för att vara ett trovärdigt alternativ till Huthirörelsen.

Den ekonomiska verkligheten förstärker dessutom problemen. Enligt Världsbanken och Internationella valutafonden fortsätter den jemenitiska ekonomin att präglas av hög inflation, svag offentlig förvaltning och ett omfattande beroende av internationellt bistånd. Under sådana förhållanden blir politisk stabilitet både en fråga om maktfördelning och en förutsättning för att staten över huvud taget ska kunna leverera grundläggande samhällsfunktioner.

För Europa är detta mer än en regional konflikt. Ett fortsatt institutionellt sönderfall i Jemen riskerar att påverka säkerheten i Röda havet, försvåra internationell handel och skapa nya humanitära och migrationspolitiska utmaningar. Därför är utvecklingen inom den internationellt erkända regeringen inte en intern jemenitisk angelägenhet, utan en del av den bredare geopolitiska utvecklingen i Mellanöstern.

Jemens framtid avgörs inte enbart på slagfältet utan också i regeringens mötesrum, där förmågan att skapa politisk sammanhållning kan bli minst lika viktig som militära framgångar.

Som historien ofta visar faller inte stater enbart därför att de förlorar krig. De börjar försvagas när deras egna institutioner inte längre förmår fatta gemensamma beslut.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut