Ord har betydelse – inte minst i migrationsdebatten
Att flera medier och politiker talade om ”flyktingar” i Ceuta urholkar begreppets skyddsvärde för dem som faktiskt flyr krig och förföljelse.
När uppåt 80 000 personer, huvudsakligen unga marockanska män, i slutet av juli 2026 tog sig in i den spanska exklaven Ceuta uppstod snabbt begreppsförvirring i medier och bland politiker. Det är anmärkningsvärt, eftersom orden har juridisk, politisk och moralisk betydelse.
En flykting är, enligt Genèvekonventionen, den som efter individuell prövning konstaterats hysa en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och som befinner sig utanför sitt hemland. Statusen fastställs efter prövning. Fram till dess är personen asylsökande – någon som ansökt om skydd men ännu inte fått sin ansökan prövad. En migrant är en person som flyttar till ett annat land, oavsett skäl. Migrationen kan vara laglig eller olaglig. Den som passerar en gräns utan tillstånd har i regel ingen rätt att vistas där.
De marockanska medborgare som tog sig in i Ceuta kan inte beskrivas som flyktingar. Marocko befinner sig inte i krig och det finns ingen generell situation som i sig talar för att de som grupp uppfyllde kriterierna för flyktingstatus. De tog sig i formell och juridisk mening olagligt in på spanskt – och därmed EU:s – territorium. Att tala om ”flyktingar”, vilket flera medier och politiker gjorde, är sakligt felaktigt och urholkar begreppets skyddsvärde för dem som faktiskt flyr krig och förföljelse. Det är också förvirrande för en allmänhet som förväntar sig korrekta beskrivningar.
Bland dem som samtidigt tog sig in fanns också personer från andra delar av Afrika, söder om Sahara. För dem är bilden mer oklar – utan individuell prövning vet ingen om de flyr förföljelse eller om de söker bättre ekonomiska villkor. Att på förhand kalla dem flyktingar är lika felaktigt som att kalla dem enbart migranter. Korrekt är att beskriva dem som personer som olagligt passerat gränsen och som – om de ansöker om skydd – blir asylsökande i väntan på prövning, men som annars ska återvända.
Särskilt problematisk blir begreppsanvändningen kring unga. Många medier rapporterade om ”ensamkommande barn” i Ceuta, en beteckning som enligt FN:s barnkonvention avser personer under 18 år utan medföljande vårdnadshavare. Skillnaden mellan ett yngre barn och en 17-åring är emellertid stor. Att slentrianmässigt kalla alla under 18 för barn osynliggör denna skillnad och riskerar både att ge en missvisande bild samt att försvåra en rimlig och proportionerlig hantering. En mer träffande terminologi skiljer mellan yngre barn och äldre minderåriga och är tydlig med att avsaknad av vårdnadshavare inte i sig ger asylskäl.
Varför spelar allt detta roll? Därför att språket formar politiken. Om alla som tar sig in illegalt i EU benämns flyktingar skapas ett falskt intryck av att alla har samma starka skyddsbehov och samma rättsliga ställning. Det försvårar ett sakligt samtal om gränskontroll, asylrättens funktion och vilka som faktiskt har rätt till skydd. Slarvigt språkbruk gynnar varken dem som verkligen flyr krig och förföljelse eller det debattklimat som krävs för att hantera en komplex verklighet. Journalister och politiker har ett särskilt ansvar att använda orden korrekt.
Merit Wager har i över tjugo år skrivit om migration och andra samhällsfrågor
