Negative campaigning alltid överst på S-agendan

S fick precis den start på valrörelsen man önskade sig – en skränig pseudodebatt om SD. Utan att anstränga sig över hövan ryckte partiet åt sig initiativet och seglar vidare mot en kassaskåpssäker seger med fem veckor till valdagen.

I en debattartikel signerad Magdalena Andersson, lagom till årets första bussturné, lovade S-ledaren att bli ”hela landets statsminister”, men gav inga besked om vilka partier det är som ska ”stå till svenska folkets tjänst” i en ”ny samarbetsanda”. Så kommer det att låta fram till valdagen. 

När rösterna är räknade och ministerposterna ska fördelas kommer den rödgröna kraschen. I efterhand blir det statsvetarnas sak att gräva ner sig i frågan hur S-ledaren lyckades komma så lindrigt undan i den helt avgörande frågan: hur landet ska ledas. Valda delar av media kommer att stå med skämskudden.

Moderata valstrateger kommer att kastas till vargarna i eftervalsanalysen. En barnrumpa kunde ha räknat ut att det gick att vinna ett val på att vara Ulf ”den vuxne i rummet” Kristersson, men inte två. För att lyckas med det måste man kasta handskarna och slå tillbaka, under bältet.

Under sin båtresa på Göta kanal hävdade Jimmie Åkesson att ”Moderaterna är lite ängsliga, lite måna om att förlora snyggt i stället för att vinna om man behöver vinna”. S och SD är däremot samma andas barn. S har inget emot ”att spela fult”, enligt partiledaren. Och det gäller även hans eget parti. Som man känner andra, känner man sig själv.

En vältajmad debattartikel går alltid att parera, även om S-strategerna i partiledarens namn gjorde ett genomskinligt försök att kapa M:s paradfråga från 2022 om att ”Sveriges yttre och inre säkerhet ska stärkas”. Att finansministerkandidaten Mikael Damberg anklagar regeringen för slöseri med skattepengar kopplat till statsministerns personliga vandel med eko av herrgårdar och hönshus på Harpsund är smällar man får ta.

Men vad mer kan hända när valrörelsen går in på raksträckan och turnébussarna står redo? Det kunde M funderat lite på.

Mellan Aftonbladets ledarsida och S-högkvarteret på Sveavägen råder vidöppna spjäll. Den politiske chefredaktör Anders Lindberg var anställd av partiet i olika roller innan han hamnade på tidningen, och han drar gärna sitt strå till S-stacken. 

Den här gången skred han till verket på X redan vid sjutiden på morgonen, några timmar innan Magdalena Andersson äntrade turnébussen omgiven av exalterade valarbetare. Att tro att det var en slump är som att tro på tomten.

Ingen kan spå i sump, men att dra upp gammal SD-gegga i ljuset var ändå ett säkert kort, och Lindberg stod mer än gärna till tjänst. Sannolikheten för att någon av de utpekade skulle nappa och svara med samma mynt, i bästa fall ett övertramp, var betydande. 

Resultatet måste ändå ha överträffat de vildaste förväntningar. För S var Richard Jomshofs quisling-svammel mitt i prick.

På turnébussen hade Magdalena Andersson talepunkterna redo och kalibrerade in sig mot det verkliga bytet som en målstyrd robot. ”Frågan är vad Ulf Kristersson säger om det här. Med honom som statsminister får man Jomshof på köpet”. På X gick det nystartade partikontoret på högvarv med Anderssons alla uttalanden. 

Kristersson hasplade ur sig något halvkvädet när fällan slog, ingen minns vad. Ebba Bush och Simona Mohamsson sögs ner i slukhålet och fick ägna sig åt att prata SD, inte politik.

För S-trogna Dagens Nyheter kom Quisling-gate som en skänk från ovan. Statsministern surrades snabbt vid skampålen på ledarsidan. Det var ju öppet mål vid det här laget. ”Kristersson är rädd för att göra Jimmie Åkesson arg.” 

På nyhetsplats kallade DN in statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson som ”expert” – riktkarl. Han skyllde utan att blinka allt på SD. ”Demonisering av motståndare engagerar de egna. Jomshof vet precis vad han gör.”

Alternativet är att Jomshof iklädde sig rollen som den nyttige idioten utan att vädra faran. Tidöpartierna står och faller tillsammans i valet. S har alltid negative campaigning överst på agendan. Andra partier borde ha lärt sig det vid det här laget.

Jonas Gummesson