Demokratins blinda fläck – del 2
Demokratier faller sällan därför att de saknar frihet. De försvagas därför att de inte alltid lyckas skilja mellan öppenhet och naivitet.
Demokratin måste kunna försvara sig utan att upphöra att vara demokratisk.
Den kanske svåraste frågan är därför inte om politisk islam existerar eller inte. Den verkliga frågan är hur en liberal demokrati ska agera när den misstänker att vissa organisationer använder de fri- och rättigheter som demokratin erbjuder för att långsiktigt stärka en politisk eller ideologisk agenda.
Det är ingen enkel balansgång.
En demokrati som reagerar för sent riskerar att underskatta verkliga hot. En demokrati som reagerar för hårt riskerar samtidigt att underminera de friheter den säger sig försvara.
Just därför måste rättsstaten vara utgångspunkten.
Varje organisation ska bedömas utifrån sina handlingar, sin finansiering och sina faktiska kopplingar – inte utifrån religion, etnicitet eller kollektiv skuld. Om lagbrott begås ska de utredas. Om otillbörlig påverkan kan styrkas ska den mötas med lagens verktyg. Men om bevis saknas får inte misstankar ersätta rättssäkerhet.
Det är denna princip som skiljer en demokratisk rättsstat från de auktoritära system som Europa ofta kritiserar.
Samtidigt vore det naivt att tro att demokratin saknar fiender.
Historien visar att demokratiska samhällen inte bara har utmanats av våldsamma extremistgrupper. De har också ställts inför rörelser som försökt påverka samhällsutvecklingen genom föreningsliv, opinionsbildning och institutionellt inflytande. Det gäller inte bara islamistiska rörelser, utan också högerextremism, vänsterextremism och andra ideologiska miljöer som av säkerhetsmyndigheter bedömts kunna utgöra hot mot det demokratiska systemet.
Därför bör den svenska debatten handla mindre om enskilda organisationer och mer om principer.
Vilka krav ska staten ställa på organisationer som tar emot offentliga medel? Hur säkerställs öppenhet kring utländsk finansiering? Hur skyddas föreningsfriheten samtidigt som samhället motverkar antidemokratiska miljöer? Hur skiljer vi mellan legitim religionsutövning och politisk verksamhet när dessa ibland överlappar?
Det är frågor som varje mogen demokrati förr eller senare måste besvara.
Under lång tid har Sverige byggt sin integrationspolitik på en stark tillit till civilsamhället. Den tilliten har varit en av demokratins styrkor. Men tillit kan aldrig ersätta insyn. Ett öppet samhälle måste också vara transparent.
När staten granskar politisk islam bör därför samma principer gälla som för all annan granskning: lika regler, lika rättigheter och lika skyldigheter.
Ingen organisation ska pekas ut på grund av sin religion. Ingen organisation ska heller stå över demokratisk granskning därför att den hänvisar till religion.
Den balansen är avgörande.
Kanske är det just här den svenska debatten nu befinner sig.
Frågan är inte om Sverige ska försvara religionsfriheten. Det ska landet självklart göra. Frågan är inte heller om människor ska ha rätt att organisera sig fredligt. Den rätten är en grundpelare i varje demokrati.
Den verkliga frågan är hur ett öppet samhälle skyddar sig mot krafter som – enligt statens egna bedömningar eller efter domstolsprövning – försöker begränsa det öppna samhället eller påverka dess demokratiska institutioner på ett sätt som strider mot lagens och demokratins principer.
Det är en fråga som inte kommer att avgöras under en valrörelse. Den kommer att prägla svensk politik under lång tid framöver.
Demokratier faller sällan därför att de saknar frihet. Oftare försvagas de därför att de inte alltid lyckas skilja mellan öppenhet och naivitet.
Att försvara religionsfriheten är en demokratisk skyldighet.
Att skydda demokratin mot antidemokratiska krafter är också en demokratisk skyldighet.
Den verkliga utmaningen är att kunna göra båda – samtidigt.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut. ”Demokratins blinda fläck” är ett stick i två delar. Del ett kan läsas här.
