Det går att kritisera hijab utan att vilja ha förbud
Religionsfrihet är en av våra mest grundläggande mänskliga rättigheter. En lag som explicit utpekar en symbol för islam är dåligt genomtänkt.
Sverigedemokraterna föreslog i torsdags ett förbud mot hijab, den traditionella muslimska huvudbonad som täcker kvinnors hår, men ofta också öron och hals, på offentlig plats.
Frågan är mer komplex än att enkelt avfärdas med ”islamofobi”, eftersom det finns länder med muslimsk majoritet som har eller haft sådana förbud inom skolor, universitet och myndigheter. Å andra sidan går den heller inte att jämställa med krav på att förbjuda burka och niqab, som täcker hela kroppen och ansiktet. Här går det att argumentera för att det i vår kultursfär rör en grundläggande likhet i förutsättningarna för kommunikation att faktiskt kunna se varandras ansikten liksom att det därför redan finns förbud mot annan typ av ansiktsmaskering på offentlig plats.
Med hijab förhåller det sig annorlunda. Ansiktet täcks inte. Och om ett försvinnande litet, om alls synbart, antal muslimska kvinnor i Sverige behöver täcka sina ansikten i offentligheten, är det betydligt fler som använder hijab. Ett förbud måste motiveras av att det ligger i det gemensamma goda att ingen öppet får bära hijab. Det är rätt svårt sett till implikationerna.
Som kristen har jag teologiska invändningar mot den syn på Gud och på både kvinnor och män som i alla fall blivit den praktiska motiveringen till att ena halvan av mänskligheten i vardagen inte alls får visa hår, öron och hals för den andra, liksom mot att det börjar praktiseras på unga flickor. Det är faktiskt något annat än praxisen vid religiös kult, där kristendomen traditionellt reglerat huvudbonader i kyrkan för både män och kvinnor av precis samma skäl, nämligen respekten för Guds auktoritet, uttryckt i ett förbud för män att i gudstjänsten bära någon form av huvudbonad medan kvinnor täckt huvudet med en tunn slöja eller hatt. Det är också en skillnad mot den ortodoxa judendomens bud att gifta kvinnor ska täcka håret med sjal, turban, hatt eller till och med peruk, och mot sikhismens krav på män att bära turban. Nunnors bruk av dok har historiskt blandade motiv, från att skydda håret vid det dagliga arbetet till att markera en avgränsning mot världen, vilket för män i klosterlivet har motsvarats av den runda, rakade hårfläcken tonsur.
Denna genomgång av olika religioners användning av huvudbonader, och skillnader och likheter, visar på det grundläggande problemet med ett hijabförbud. Även om man skulle kunna tala om att det gäller ett uttryck för en från våra kristna kulturer och sekulära demokratier skild kvinnosyn, handlar det om en religiös sedvänja. Då rör den till syvende og sidst religionsfriheten som är en av våra mest grundläggande mänskliga rättigheter. Därmed blir den slutligen, när det ska formuleras lagtext, svår, för att inte säga omöjlig, att avgränsa från bärandet av andra, synliga religiösa symboler i offentligheten: från kors och davidsstjärnor till prästkragar.
Och skulle alla dessa symboler, tillsammans med sikhernas turbaner, just nu anses acceptabla behövs en lag som explicit utpekar en symbol för islam. Men då hamnar vi ändå i ett problem för religionsfriheten, då det skulle ge en politisk majoritet rätt att reglera uttrycken för en utpekad religion. Vad en annan, framtida majoritet då skulle kunna göra med exempelvis krucifix på rockslag eller i halsband, är helt öppet.
Att krav på hälsa och hygien på en arbetsplats kan inskränka bruket av huvudbonader som av olika skäl bärs på jobbet, är en sak. Men det är en helt annan sak att förbjuda fredliga symboler för religioner, som varken stör friheten eller rätten till privatliv hos den som ser dem, vad vi sedan än må tycka om symbolerna som sådana eller religionerna bakom. Det skulle faktiskt mer än något annat bekräfta en sekularistisk, ideologisk dogm om att det per definition är skadligt när religion inte hålls strikt, och osynligt, privat. En sådan ideologi kommer förr eller senare att slå mot den religiösa förutsättningen för vår västerländska demokrati.
Därför bör den som så önskar utnyttja sin yttrandefrihet till att öppet och fredligt argumentera mot religioner och deras sedvänjor, men hålla sig borta från förbudsknappen.
Thomas Idergard är katolsk präst
