Det parallella samhällets utbredning

Den pinfärska utredningen Parallella samhällsstrukturer gör för hårresande läsning. Parallella samhällsstrukturer inte bara förekommer med lokal närvaro utan har även nått folkvalda församlingar och myndigheter; de utgör en ”utbredd samhällsinfiltration”, inte bara infiltration, utan en utbredd sådan. Rapporten sammanfattar vad som till stor del redan är känt, men som alltför länge skuffats under mattan, som vore det ett marginellt problem.

Med parallella samhällsstrukturer åsyftas inte bara ”klaner” utan ett samspel mellan kollektivistiska/patriarkala normer, låg tillit till staten, segregation, alternativa samhällssystem och kriminalitet. Dess nätverk fungerar inte som vanliga gäng. Familje- och släktband, hedersnormer och starka lojalitetskrav gör dem stabila över generationer och extremt svåra att ”knäcka”.

Sverige urskiljer sig genom individualism och sekularism medan de flesta länder från vilka invandrarna härstammar utmärks av traditionella, religiösa och auktoritära värderingar var släkt- och klanstrukturer spelar en stor roll. Dessa kollektivistiska strukturer, i vilka individen underordnas klanen och kvinnor männen, tas med och etableras i Sverige.

Hederskulturen är det mest tydliga exemplet där familjens/klanens regler ges företräde framför svenska institutioner och lagar. Den upprätthålls genom social och relationell kontroll och beroendeställningar, tystnadskultur, sanktioner och våld; återigen ingen nyhet – GAPF har skrikit sig hesa om det i åratal – men väl att det nu belyses bredare. 

Våldskapitalet används utåt för kriminalitet och kontroll över lokalsamhället och inåt för att kontrollera familjen. Hederskultur och kriminalitet utmärks så av en slags ömsesidig symbios: klanmiljöerna genomsyras av hot och påtryckningar mot såväl tjänstepersoner som de egna familjemedlemmarna, där brott mot de egna normerna möts av repressalier.

Enligt polismyndigheten finns minst ett 40-tal släktbaserade kriminella nätverk i Sverige (polisen saknar underlag för att sammanställa samtliga nätverk). Flest finns i polisregion Syd med 16 och Väst med elva nätverk. 

Släktbaserade kriminella nätverk beskrivs infiltrera offentliga verksamheter mer systematiskt än andra typer. Det handlar alltså inte bara om enskilda välplacerade mutor utan om strategiskt arbete där nätverken stödjer enskilda som tar sig in i myndigheter, kommuner och samhällsviktiga funktioner. Infiltratörerna hålls utanför den kriminella verksamheten för att inte förekomma i polisregister och förmå klara kontroller. Infiltration har identifierats inom polisen, kommunala förvaltningar, personlig assistans, samhällsbyggnad, bygglov och upphandlingar, hamnar, flygplatser, banker, fastighetssektorn, näringslivet. De kriminella gängen är alltså redan en integral del av vårt samhälle, på alla plan; skjutningarna må ha lugnat ner sig men verksamheten består och fortgår inifrån det gemensamma. 

Ett släktbaserat kriminellt nätverk i en mellansvensk stad har etablerat kontakter inom samtliga lokala banker vilka används för att begå komplicerade brott. Ett annat kriminellt klannätverk har haft inflytande i kommunfullmäktige och i riksdagen. Medlemmar ur flera familjer har kandiderat för olika politiska partier – varav tidigare riksdagsledamöter identifierats – och ett mindre parti, som det inte krävs mycket fantasi för att identifiera, pekas ut som finansierat av flera släktbaserade kriminella nätverk.

Utredningen beskriver därtill informella system där konflikter avgörs genom sedvanerätt, medling och förhandling utanför rättssystemet. Kunskapen om omfattningen anses otillräcklig varför en ytterligare utredning om parallell rättsskipning föreslås. Bara i förra veckan avslöjades att shariadomstolar inte bara drivs parallellt utan även inifrån rättssystemet.

Även om utredningen är försiktig med att kvantifiera problemet visar den på en fruktansvärd utveckling; det är förvisso ingen nyhet att klaner existerar men omfattningen liksom hur dessa släktbaserade kriminella nätverk systematiskt utvecklats från ”vanlig” organiserad brottslighet till att bygga upp makt inne i det reguljära samhällets institutioner, är minst sagt graverande.

Det som förtäljs har redan exponerats; men kunskapen är nu samlad och diarieförd. Ingen kan längre hävda okunskap. 

Regeringens utredare Mathias Wahlsten rekommenderar tillsättande av en nationell samordnare mot parallella samhällsstrukturer; Sverige 2026 har alltså regredierat så pass att det krävs ”särskilda åtgärder” mot sådant som för länge sedan utrotats men som genom naivitet och godtrogenhet tillåtits bre ut sig i det rättssäkra samhälle vi så mödosamt byggt upp. Nu krävs det att dessa ”särskilda åtgärder” verkligen sätts in.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol