Vänsterpartiets ständiga klavertramp

Brevväxlingen med terrordömda palestinier är senaste exemplet på Vänsterpartiets vandring på odemokratiska träskmarker. Sannolikt är det inte det sista. Den mest intressanta frågan är varför dessa idéer och beteenden återkommande får fäste i partiet.

Terrorforskaren Magnus Ranstorp hänvisade till palestinska medier som beskriver att brevkampanjen var förankrad och sanktionerad av Vänsterpartiets ledning. Initiativet var en gemensam samordning mellan Vänsterpartiet, den palestinska riksförbundet i Sverige, Palestinska myndighetens fångkommission och Palestinian Prisoner’s Society.

Ändå säger Vänsterpartiets pressekreterare Maria Forsberg till SVT att alla partier begår misstag och att detta var just ett sådant. Nåväl, många är de politiker som kan ägna ett helt politiskt liv åt att företräda väljare utan att skriva uppmuntrande brev till terrordömda som mördat barn. Man kan ha många åsikter om konflikter i Mellanöstern (det finns faktiskt även andra konflikter i regionen för den verkligt intresserade) utan att beskriva terrorister som hjältar eller politiska förebilder.

Det blev fel, menar partiet, och ser nu över hur misstaget kunde ske. Det verkligt intressanta är dock hur ett initiativ, som förankrats i partiledningen, överhuvudtaget kunde framstå som en god idé. I Aktuellt säger Dadgostar att hon hellre vill ”prata om människors vardag”. Visst. Men, vems vardag?

För en svensk jude kan vardagen handla om något så grundläggande som huruvida det är tryggt eller inte att bära en davidsstjärna på stan. För en judisk förälder, långt ifrån händelsernas centrum i Mellanöstern, kan den innebära att lämna sitt barn vid en skola som måste skyddas av tungt beväpnade polispatruller. För ytterligare andra handlar vardagen om den svårbegripliga erfarenheten att det man flydde från nu romantiseras av ett svenskt riksdagsparti. Det är också människors vardag.

Och för den som lever med konsekvenserna av antisemitism eller politiskt våld är det svårt att förstå varför detta skulle vara mindre politiskt än hyran. Politik handlar trots allt inte bara om hushållsbudgetar, utan även om trygghet, frihet, anständighet, möjligheten till sin identitet och inte minst vilka idéer som får politiskt beskydd.

Vänsterpartiet kan utveckla partiets så kallade antirasism till en ännu längre tirad med ideologiskt fashionabla uttryck. Sett till partiets ageranden är det inte värt bläcket det är underskrivet med.

Ett partis kultur avslöjas ändå bäst av vilka som känner sig hemma i det, vilka beteenden som tolereras och inte minst var gränserna faktiskt dras. Det är inte särskilt svårt att sätta en gräns mot människor som mördar civila. Däremot synes det uppenbarligen vara oerhört svårt att hålla fast vid den gränsen när terroristerna är en del av den politiska berättelse man själv vill tro på.

I ett läge där varje avslöjande beskrivs som ett isolerat misstag samtidigt som nästa avslöjande väntar runt hörnet är det inte längre de enskilda personerna som är det stora problemet. De har bara hittat ett parti som kanaliserar deras extrema åsikter och legitimerar våld.

Svaret på frågan om varför samma idéer ständigt återkommer i Vänsterpartiet finns i att gränsen mot det odemokratiska inte är en mur för partiet, utan en dörr som gång efter annan lämnas vidöppen.

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad