USA:s nya front mot islamism – var går rättsstatens gräns?

Från Texas och Florida till Oklahoma skärps granskningen av Muslimska brödraskapet och organisationer som påstås ha kopplingar till dess nätverk. Samtidigt driver Trumpadministrationen en federal offensiv mot finansiering av Hamas och islamistiska organisationer. Men utvecklingen väcker också en principiell fråga: Hur långt kan staten gå i kampen mot extremism utan att samtidigt försvaga de rättsstatliga principer den säger sig försvara?

Den amerikanska kampen mot islamistisk extremism håller på att förändras. Det handlar inte längre enbart om att slå mot individer som planerar attentat eller organisationer som redan finns på federala terrorlistor. Fokus flyttas alltmer mot finansiering, organisatoriska nätverk och institutioner som misstänks fungera som mellanhänder mellan politisk aktivism och extremistiska miljöer.

Det senaste exemplet kommer från Oklahoma.

Den 12 augusti beordrade guvernören Kevin Stitt delstatens säkerhetsmyndigheter att genomföra en underrättelsebaserad granskning av Muslimska brödraskapet och Council on American-Islamic Relations (CAIR). Syftet är att undersöka om organisationerna, deras samarbetspartners eller personer som agerar för deras räkning utgör ett terror- eller säkerhetshot i Oklahoma. Stitt uppmanar dessutom delstatens säkerhetsorgan att verka för att den federala regeringen prövar en terrorlistning av organisationerna.

Det är en viktig distinktion. Oklahoma har inte klassat CAIR som en federal terroristorganisation. Delstaten har startat en utredning.

Men Oklahoma står inte ensamt.

I november 2025 förklarade Texas guvernör Greg Abbott Muslimska brödraskapet och CAIR som ”foreign terrorist organizations” och ”transnational criminal organizations” enligt delstatens rättsliga ramverk. Beslutet innebar bland annat restriktioner för organisationernas möjlighet att förvärva fastigheter i Texas.

Florida följde efter i december. Guvernör Ron DeSantis utfärdade ett liknande beslut mot Muslimska brödraskapet och CAIR. Men här blir konflikten mellan säkerhetspolitik och juridik tydlig. En federal domstol stoppade i mars 2026 delar av DeSantis beslut i väntan på fortsatt rättslig prövning. Domstolen ställde den principiellt avgörande frågan om en guvernör på egen hand kan beteckna en amerikansk medborgarrättsorganisation som terroristorganisation och därefter bestraffa dem som stöder den.

Det är också här debatten lätt går fel.

Att ifrågasätta CAIR:s historia eller granska möjliga kopplingar till islamistiska nätverk är legitimt. Men en anklagelse, ett politiskt beslut och en federal terroristklassificering är tre olika saker.

CAIR förnekar att organisationen har kopplingar till Hamas eller bedriver terroristverksamhet och har utmanat besluten rättsligt. Organisationen är heller inte, i augusti 2026, upptagen på USA:s federala lista över Foreign Terrorist Organizations.

Samtidigt finns det historiska omständigheter som förklarar varför frågan återkommer.

I den stora Holy Land Foundation-rättegången dömdes stiftelsen och flera av dess ledande personer för att ha kanaliserat ekonomiskt stöd till Hamas. Domarna fastställdes senare av Fifth Circuit Court of Appeals. CAIR fanns, tillsammans med ett stort antal andra organisationer, på åklagarsidans lista över så kallade ”unindicted co-conspirators” men åtalades inte i målet.

Efter rättegången begränsade FBI sina formella kontakter med CAIR. I ett brev från 2009 skrev FBI att bevisning som presenterats under processen visade relationer mellan vissa CAIR-grundare, den så kallade Palestine Committee och Hamas. Samtidigt betonade FBI uttryckligen att beslutet inte skulle tolkas som ett generellt omdöme om hela organisationen eller alla dess medlemmar.

Det är en nyans värd att bevara – även femton år senare.

Den större förändringen har emellertid skett i Washington. Den 24 november 2025 undertecknade Donald Trump Executive Order 14362, som inledde en process för att pröva terroristklassificering av specifika grenar av Muslimska brödraskapet. Ordern pekade särskilt ut organisationerna i Egypten, Jordanien och Libanon.

I januari 2026 kom de första besluten. USA klassade den libanesiska grenen, al-Jamaa al-Islamiyah, både som Foreign Terrorist Organization och Specially Designated Global Terrorist. De egyptiska och jordanska grenarna klassades som Specially Designated Global Terrorists med hänvisning till bland annat materiellt stöd till Hamas.

I mars gick Washington vidare mot den sudanesiska grenen. Muslimska brödraskapet i Sudan klassades som Foreign Terrorist Organization, tillsammans med dess väpnade struktur al-Baraa bin Malik-brigaden.

Och i juli flyttades fokus ännu tydligare mot pengarna. USA:s finansdepartement sanktionerade den brittiskbaserade egyptiske brödraskapsledaren Mahmoud al-Abyari, generalsekreterare för organisationens internationella sekretariat. Enligt Treasury hade han arbetat med insamling och ekonomiskt stöd till organisationer som USA kopplar till Hamas. Samtidigt riktades sanktioner mot flera personer och organisationer som enligt Washington fungerat som finansiella kanaler för Hamas.

Här finns kanske den verkligt betydelsefulla förändringen. USA försöker inte enbart bekämpa terrorismens militära gren. Man försöker kartlägga dess ekonomiska och institutionella ekosystem.

För Europa  och Sverige är detta intressant av ett annat skäl. Den europeiska debatten om islamism fastnar ofta mellan två lika problematiska ytterligheter.

Den ena sidan tenderar att misstänkliggöra muslimska organisationer enbart därför att de är muslimska. Den andra blir så rädd för anklagelser om islamofobi att den undviker att granska politisk islamism, dess finansiering och dess organisatoriska nätverk.

Båda förhållningssätten är intellektuellt bekväma. Inget av dem är särskilt användbart.

Islam är en religion. Islamism är en politisk ideologi. Terrorism är en metod. En demokratisk rättsstat måste kunna skilja mellan dessa tre.

Den måste kunna försvara muslimers fulla religionsfrihet och samtidigt granska organisationer som använder religiösa institutioner, välgörenhet eller civilsamhälle för att finansiera eller legitimera våldsbejakande rörelser.

Men granskningen måste bygga på bevis, individuellt ansvar och rättslig prövning, inte på kollektiv misstanke.

Det är därför utvecklingen i USA är värd att följa noggrant.

Trumpadministrationens offensiv visar att västvärlden blivit betydligt mer intresserad av nätverken bakom terrorismen: pengarna, organisationerna, välgörenhetsstrukturerna och de internationella kontakterna.

Samtidigt visar domstolarnas ingripanden mot vissa delstatliga beslut något minst lika viktigt. I en demokrati är frågan inte bara vem staten bekämpar. Den avgörande frågan är också hur staten gör det.

För om kampen mot extremismen ska vara trovärdig måste den försvara just det som extremismen själv vill försvaga: rättsstaten, det individuella ansvaret och gränsen mellan misstanke och bevis.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut