Det var inte Birgitta Ed, det var SD, stupid

Det måste ha varit en tröstens söndag för statsministerfrun.

Under veckor hade det sett ut som om allt som gått fel för Tidöpartierna på något sätt kunde spåras till Birgitta Ed. Herrgårdar. Hönshus. Stiftelser. Middagar. Volontärer. Vänskapsband. Hon hade blivit personen som förklarade opinionsraset för en hel regering. 

Sedan kom forskarna.

I en ny analys från Indikator presenterades en betydligt mindre dramatisk förklaring till de hopplösa opinionssiffrorna. Inte herrgårdar. Inte kristna nätverk. Inte ens korruptionsdebatten.

Utan SD.

Det är nästan komiskt att svensk politik alltid återvänder till samma punkt. Som om hela systemet vore en avancerad maskin som till slut ändå stannar framför samma vägskylt.

Bland mittenväljarna, de människor som faktiskt avgör svenska val, uppger 41 procent att de tycker illa om Sverigedemokraterna. Motsvarande siffra för Vänsterpartiet är 15 procent. För Miljöpartiet 22 procent. Och det kanske viktigaste av allt – de tänker låta känslan påverka hur de röstar.

Det finns något tragiskt över alltihop. Under flera år har Tidöpartierna utgått från att väljarnas motstånd mot SD gradvis skulle försvinna om partiet bara behandlades som alla andra. Men normaliseringen skedde i Rosenbad, förklarar analytikerna på Indikator. Inte runt de svenska köksborden.

Den typiske mittenväljaren verkar resonera ungefär så här: Magdalena Andersson känns pålitlig. Invandringspolitiken har stramats åt. Kriminalpolitiken också. Om Socialdemokraterna nu står för ungefär samma kurs som regeringen – fast utan SD – varför skulle jag då välja originalet?

I en febrigare version formulerade Fredrik Virtanen den inre mittenväljarmonologen: 

”Magdalena, stor lajk på henne, stabil på en ostabil marknad. Men vad hon står för?/…/ kanske Andersson, ja hon får min röst, sossarna är väl ändå samma sak som SD, minus elakheterna på nätet.” 

Det måste kännas orättvist för Tidöpartierna, men världen är inte rättvis. Ibland är ett partis historiska uppgift inte att stå med segerbucklan utan att flytta slagfältet. Att göra en idé så självklar att motståndarna till slut absorberar den. När det väl sker är väljarna fria att rösta på någon annan.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna hoppades länge att regeringssamarbetet gradvis skulle göra SD mer likt dem. Det lyckades bara nästan. När korrektivet skulle skaffa sig ett nytt politiskt projekt fick man exakt samma problem som alla andra – det är skitsvårt att hitta ett.

Att gå i den högerradikala tangentens riktning med mer återvandring och hijabförbud – logiskt för ett parti som SD – verkar än så länge inte vara tillräckligt poppis bland väljarna. Möjligen ger det i stället nya chanser till den reguljära högern.

Och det kanske ändå är en tyst triumf för Birgitta Ed.

Cecilia Garme