Ebba Busch, migrationen och den förlorade känslan av tillhörighet

När Ebba Busch under Almedalsveckan berättade om mötet med en ung man som frågade henne om hon ville utvisa honom från Sverige, blev det mer än ett politiskt ögonblick. Det blev en spegel riktad mot flera års hård migrationsdebatt.

I SVT:s Aktuellt svarade Busch ja på frågan om hon känner ansvar för att människor med utländsk bakgrund kan ha känt sig mindre välkomna. Hon erkände att ord från den högsta politiska nivån har kraft, och att de kan bidra till polarisering.

Det är ett ovanligt erkännande i svensk politik. Inte för att migrationspolitiken saknar problem, utan för att frågan sällan handlar om hur lagar känns i människors inre. För många svenskar med migrantbakgrund tas politiska besked inte emot som abstrakta reformer utan snarare som existentiella signaler: Är jag fortfarande en del av Sverige? Är mina barn välkomna här? Är mitt livsbygge tryggt?

Särskilt tydligt blir detta bland grupper som främst följer samhällsdebatten på sitt modersmål. Bland arabisktalande i Sverige sprids politiska nyheter snabbt via arabiska medier, sociala plattformar och familjenätverk. Där blir varje formulering, varje lagförslag och varje hårt uttalande en del av en större berättelse.

Sverige för inte officiell statistik över modersmål, men akademiska beräkningar baserade på SCB:s befolkningsdata uppskattar att det finns drygt 715 000 personer med arabisk bakgrund i Sverige. Det handlar alltså inte exakt om antalet arabisktalande, utan om personer födda i arabiska länder eller födda i Sverige med en eller två föräldrar från arabiska länder.

Det är en stor grupp som bär med sig inte bara språk och kultur, utan också erfarenheter. Många har kommit från krig, diktaturer, korruption och samhällen där staten inte var en trygg institution utan en källa till rädsla. I deras ursprungsländer kunde myndigheter, partier och makthavare vara något man aktade sig för, inte något man litade på.

När denna grupp möter ett svenskt politiskt språk som gång på gång kopplar migration till kriminalitet, oordning, bidragsfusk och kulturella hot, väcks gamla psykologiska mönster till liv. Inom psykologin kan detta beskrivas som en form av regression: människan återvänder känslomässigt till tidigare erfarenheter av hot, maktlöshet och otrygghet.

Det betyder inte att alla politiska reformer är fel. Tvärtom finns det verkliga problem som Sverige måste hantera. Gängkriminalitet, våld i nära relationer, hedersförtryck, utnyttjande av välfärdssystemet och bristande integration är samhällsproblem som kräver tydliga lagar och fungerande myndigheter.

Men när politiken talar om dessa problem utan att samtidigt skilja mellan kriminella nätverk och laglydiga familjer, mellan bidragsfusk och arbetande skattebetalare, mellan destruktiva normer och integrerade medborgare, uppstår en farlig kollektiv känsla: att alla med utländsk bakgrund hamnar i samma misstankens rum.

Tidöpartiernas migrationspolitik har därför skapat en dubbel effekt. På den ena sidan finns ett legitimt behov av ordning, trygghet och ansvar. På den andra finns människor som upplever att deras permanenta trygghet blivit tillfällig, deras medborgarskap mer avlägset och deras tillhörighet villkorad.

Förslagen om att kunna omvandla permanenta uppehållstillstånd till tidsbegränsade, skärpta krav för medborgarskap, vandelskrav, hårdare regler för arbetskraftsinvandring och familjeåterförening har förstärkt denna känsla. Även när syftet är att skapa ordning kan konsekvensen bli psykologisk oro hos människor som redan bär på erfarenheter av statlig osäkerhet.

Svenska medier har också rapporterat om konkreta fall där människor som levt länge i Sverige drabbats hårt av regeländringar. Ett exempel är Elias Rizk, som kom till Sverige som barn och bott här i 19 år, men som enligt Aftonbladet ändå har fått ett slutligt utvisningsbeslut när nya regler har försvårat möjligheten att stanna genom arbete. Ett annat exempel gäller vårdarbetarna Zahra och Afshad, där TV4 rapporterade att familjen riskerade att behöva lämna Sverige trots etablering och arbete, innan Migrationsdomstolen senare beviljade ny prövning.

Sådana fall blir symboliska. De säger inte allt om migrationspolitiken, men de påverkar människors känsla av rättssäkerhet. De sprids snabbt i minoritetsspråkiga miljöer och förstärker berättelsen om att även den som arbetar, studerar och försöker göra rätt kan hamna i ett administrativt ingenmansland.

Det är här Ebba Buschs uttalande blir politiskt intressant. Hon gör inte upp med behovet av en stramare migrationspolitik. Hon säger inte att Sverige ska återgå till tidigare ordning. Men hon öppnar för något annat: ett blått politiskt språk som inte bygger sin styrka på misstänksamhet mot hela grupper.

Det är också ett sätt att markera avstånd till Sverigedemokraternas mer identitetspolitiska linje. När Jimmie Åkesson säger att han har svårt att se hur en aktivt troende muslim samtidigt kan vara svensk, blir frågan inte längre bara migration. Då handlar det om svenskhet, religion och vem som får höra till.

Ebba Buschs nya ton kan därför läsas som ett försök att återta Kristdemokraternas egen färg: familjen, tryggheten, välfärden och det sociala ansvaret. Det blåa behöver inte alltid vara kallt. Det kan också vara ordning med värme, krav med respekt och integration utan kollektivt misstänkliggörande.

Buschs vallöfte att höja barnbidraget till 2 000 kronor per barn är också en del av denna förskjutning. Pengar är inte bara ekonomi. I politiken är pengar också språk. Ett höjt barnbidrag säger till barnfamiljer: vi ser er vardag, vi förstår pressen, vi vill stödja er.

För väljare med migrantbakgrund kan detta bli särskilt viktigt. Många står i dag mellan två politiska berättelser. Den ena är en höger som lovar trygghet men ofta upplevs som hård mot deras identitet. Den andra är en vänster som talar om inkludering men ibland upplevs som svag i frågor om kriminalitet, normkonflikter och ansvar.

Därför kan KD:s vägval bli avgörande. Om partiet lyckas förena trygghetspolitik med social värme, tydliga krav med respektfullt språk, och integration med en verklig känsla av tillhörighet, kan det tala till en grupp väljare som länge har känt sig politiskt hemlösa.

Men det kräver mer än ett tal i Almedalen. Det kräver en ny politisk disciplin: att aldrig låta kampen mot kriminalitet bli en kamp mot hela migrantgrupper; att aldrig låta kritiken mot extremism bli misstänkliggörande av religion; och att aldrig glömma att ord från makten kan landa i människors kroppar som rädsla.

Sverige behöver ordning. Men Sverige behöver också tillit.

Och tillit byggs inte bara genom lagar. Den byggs genom att människor känner att staten ser skillnad på den som förstör och den som bygger, mellan den som utnyttjar systemet och den som bär det.

Ebba Buschs erkännande kan därför bli början på något större: en insikt om att framtidens Sverige inte bara avgörs av hur många som får stanna, utan av hur många som känner att de hör hemma här.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut