Fiendens fiende är inte min vän 

Jag är en uttalad motståndare till Donald Trump. För mig framstår han som direkt olämplig för presidentämbetet. Hans brist på statsmannaskap, hans auktoritära instinkter och hans vägran att acceptera valresultatet 2020 pekar mot något farligare än bara dåligt omdöme, det handlar om en syn på makt som hotar både USA och den liberala världsordningen. Lägg därtill hans motstånd mot frihandel och en ekonomisk politik som rimmar illa med varje liberal princip.

Men det kan alltid bli värre, och det som nu utspelar sig i kölvattnet av USA:s angrepp på Iran är något som borde få fler att stanna upp. 

Plötsligt har delar av Trumps mest högljudda supporterskara vänt sig mot honom. Personer som Tucker Carlson, Candace Owens och Alex Jones, länge symboler för den mest konspiratoriska och systemkritiska högern, riktar nu hård kritik mot Trump. Retoriken är, ironiskt nog, snarlik den som länge kommit från vänsterhåll.

Men det verkligt anmärkningsvärda är inte deras omsvängning utan hur de nu används. I amerikanska mittenmedier lyfts dessa röster plötsligt fram som relevanta, till och med legitima, argument mot kriget. Ezra Klein, annars en skarp kritiker av Trump och hans ekosystem, samplar Tucker Carlson i sin podd som ett slags bevis på att motståndet mot kriget är brett. Den brittiska tidskriften The Economist har gjort en lång feature-intervju med Tucker Carlson. 

Det är här det börjar spåra ur.

För vilka är dessa personer egentligen? Carlson har gett utrymme åt pseudohistoriska resonemang som omvärderar andra världskriget och påstått att Churchill, inte Hitler, var skurken. Dessutom har han aktivt sökt sig till Moskva för att intervjua Vladimir Putin och framställa Ryssland som offret i kriget med Ukraina. Owens har gjort uttalanden som trivialiserar eller förnekar förintelsen. Jones har byggt en karriär på konspirationsteorier som saknar all verklighetsförankring, däribland påståenden om att kemikalier i dricksvattnet gör grodor homosexuella och att den amerikanska regeringen låg bakom terrorattackerna den 11 september. 

Dessa personer var, för bara kort tid sedan, centrala argument för varför Trump inte ansågs lämpad att leda landet, genom sin närhet till och sitt beroende av just dessa miljöer. Nu hörs en annan ton. Plötsligt blir samma personer användbara.

Visst, krig tenderar att skala bort nyanser och skapa oväntade allianser. Och ja, det kan finnas ett politiskt värde i att visa att även tidigare lojala Trumpanhängare motsätter sig ett krig. Men det betyder inte att deras motiv är relevanta, eller ens hederliga.

Upprinnelsen till allt detta var förstås att Trump på TruthSocial påstod att han ämnade att förinta hela den iranska civilisationen, ett världsfrånvänt påstående som bör fördömas. Men det är samtidigt lätt att kritisera det utan att själv behöva associeras med den värsta typen av åsikter.

För motståndet från den extrema högern bottnar sällan i omsorg om civila liv eller i en genomtänkt analys av geopolitik. Snarare handlar det ofta om grundläggande misstro eller rent av hat mot USA och västvärlden, kombinerad med en märklig fascination för dess auktoritära motståndare. Om samma röster konsekvent uttrycker sympati för maktcentra som Moskva, Peking eller Teheran, vad säger det då när de motsätter sig ett amerikanskt krig? Är det ett tecken på att kriget är fel, eller bara på att deras världsbild är konsekvent?

Frågan som växer fram är obekväm men nödvändig, finns det några principer som inte är förhandlingsbara i motståndet mot Trump?

Tendenserna stannar dessutom inte i USA. Liknande märkliga allianser skymtar även i Sverige. När personer är beredda att närma sig extrema rörelser enbart för att de råkar dela en enskild ståndpunkt säger det något om hur snabbt politiska kompasser kan börja snurra. En kompis skickar ett inlägg från X, där en man med signaturen Ahmed Ali löst medlemskap i det högerextrema partiet Alternativ för Sverige (AfS), eftersom de åtminstone är emot Israel (eller sionisterna, som han säger). Att AfS vill massutvisa människor med bakgrund i Mellanöstern spelar mindre roll. 

Den politiska mitten, både i USA och här hemma, bör hålla emot den här utvecklingen. Kritik mot Trump får inte bli en ursäkt för att tillfälligt omfamna röster som i grunden står i direkt konflikt med de värderingar man säger sig försvara. 

Historikern Stephen Kotkin har påpekat att det mest avgörande i geopolitiska konflikter är att man, i kampen mot sin fiende, inte själv blir som den man bekämpar. Det gäller inte bara i internationell politik, utan också i den inhemska demokratin.

För i slutänden är det inte enbart vad man är emot som definierar en politisk hållning, utan vilka principer man är beredd att stå fast vid, även när det blåser. 

Andreas Birro är fri skribent och opinionsbildare