Sverige är världens mest obrutna exempel på frihet
Vi har anledning att vara stolta över Sverige. Den svenska nationen är världsunik. Tänk på det på nationaldagen. Ta inte vår frihet för given.
lördag 6 juni
Vi har anledning att vara stolta över Sverige. Den svenska nationen är världsunik. Tänk på det på nationaldagen. Ta inte vår frihet för given.
Visste du att Sverige är ett av världens mest obrutna exempel på nationell självständighet? Få länder har en lika lång kontinuitet som självständigt rike. Sverige har aldrig i sin helhet erövrats, ockuperats eller införlivats i en främmande stat. Landet har inte heller bildats genom frigörelse från ett tidigare imperium. Därmed kan Sverige, möjligen vid sidan av Thailand, beskrivas som ett av världshistoriens starkaste exempel på obruten nationell självständighet.
Detta bygger förstås på att man betraktar Kalmarunionen som en politisk överenskommelse och inte som en främmande ockupation. Gustav Vasa upplöste unionen snarare än befriade Sverige från en erövrande statsmakt. Svensk historieskrivning har ofta betonat att han ”befriade oss från dansken”, och det stämmer att Kalmarunionen med tiden blev alltmer präglad av dansk centralisering. Men unionen var inte resultatet av en dansk erövring.
Kristian Tyrann var rättmätig kung av Sverige. Det gör inte Stockholms blodbad mindre brutalt eller Gustav Vasas uppror mindre betydelsefullt. Men det betyder att Sveriges självständighetshistoria inte kan förstås som en enkel berättelse om befrielse från främmande ockupation. Den är mer egenartad än så. Kalmarunionen kan därför jämföras med vår tids europeiska union. Än så länge styrs inte Sverige helt från Bryssel, även om allt mer makt centraliseras där. Till viss del är detta unioners syfte. De skapar ordning, minskar friktion och underlättar fredliga relationer. Men de väcker också frågan om var självstyret börjar och slutar – frågor lika aktuella under 1400- och 1500-talet som i dag.
Åter till huvudspåret. I stort sett alla andra nationer i världen har någon gång styrts av en främmande statsmakt. De europeiska stormakterna har koloniserat stora delar av världen, men även nästan alla europeiska länder har själva blivit erövrade, ockuperade eller tvingats återvinna sin självständighet efter främmande herravälde. I Asien framträder andra stormakter. Kina erövrades av mongolerna och inlemmades i Mongolväldet. Japan ockuperades av USA efter andra världskriget. Stora delar av Mellanöstern har hört till det persiska riket, och Persien erövrades av Alexander den store. Även Ryssland, som ofta framställs som mer eller mindre ointagligt, faller utanför denna kategori. Under 1200-talet erövrade mongolerna stora delar av Rus, och Moskva blev senare tributskyldigt under mongolisk överhöghet.
Det finns några möjliga undantag, men de faller ofta bort vid närmare granskning eller kräver särskilda förbehåll. Saudiarabien är ett sentida rike som bildades 1932 genom saudisk expansion, men Hijaz hade tidigare stått under ottomansk överhöghet och man kan därför tala om ett uppbrott från turkisk imperialism. Bhutan behöll länge sin inre självständighet, men Punakhaavtalet 1910 gjorde landet till en brittisk lydstat. Turkiet är mer intressant, eftersom republiken inte frigjorde sig från ett europeiskt kolonialimperium utan växte fram ur Ottomanska rikets sammanbrott. Samtidigt föddes den moderna turkiska staten genom ett självständighetskrig efter grekisk invasion och allierad ockupation. Det starkaste jämförelsefallet är därför Thailand, som aldrig formellt koloniserades, aldrig ockuperades i sin helhet och överlevde som självständigt rike genom diplomati, eftergifter och buffertstatus mellan stormakter.
Men Sverige har en längre och mer obruten statsrättslig kontinuitet som rike och är alltså ett äldre land än Thailand, även om man räknar kungariket Siam som Thailand. Då brukar man ofta börja med Sukhothai på 1200-talet, särskilt från 1238, som traditionellt räknas som det första thailändska kungariket. Sverige som rike kan däremot räknas åtminstone från tidig medeltid, och kungalängden brukar föras tillbaka till Erik Segersäll på 900-talet eller Olof Skötkonung omkring år 1000.
Vi har därför anledning att vara stolta över Sverige. Den svenska nationen är någonting världsunikt. Tänk på det på nationaldagen. Ta inte vår frihet för given. Men förstå också att bara för att Sverige är ett mycket gammalt land betyder det inte att landet varit primitivt, isolerat eller historiskt ointressant. I viss mån kan man få den bilden när man läser svensk historia skriven under modern tid. Men ser man till de historiska skeendena är det uppenbart att svensk kultur och historia räcker mer än väl i sig själva för att inge respekt och beundran.
Vi har vår del av vikingatiden, då nordbor grundade riken i österled och utvecklade handelsvägar ända bort till Konstantinopel. Under medeltiden började Sverige växa på bekostnad av den regionala stormakten Danmark och expandera i sitt närområde. Den svenska stormaktstiden är exceptionell. Trots sin ringa befolkning upprätthöll Sverige ett imperium av stor europeisk betydelse, byggde en statsförvaltning som ännu imponerar och höll det mångfalt större Ryssland stången.
Senare, under gustaviansk tid, byggdes det vetenskapliga Sverige ut, och de svenska brukssamhällena blev ett dominerande inslag i samhällsbilden. Under den unika frihetstiden på 1700-talet fick Sverige dessutom igenom lagstadgad tryckfrihet, först i världen. Det svenska imperiet föll, som imperier förr eller senare gör. Men både demokratin och välfärdssamhället växte fram ur denna svenska historia. När vi undervisar om svensk demokratisk utveckling börjar berättelsen ofta med att Karl XII får en kula i huvudet vid Halden i Norge 1718.
Var därför stolt över Sverige och värna det svenska. Tillåt mig därför att avslutningsvis citera en studentsång som alltjämt sjungs i akademiska sammanhang, helst när man reser sig från bordet vid en festmåltid: Det gamla skalet brustit har / men kärnan finnes frisk dock alltid kvar / Och vad den än må mista / den skall blott aldrig brista (Ur ”O gamla klang och jubeltid”)
Carl-Mikael A. Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide