Borgerlig kritik mot Prides ”vänstervridning” saknar självinsikt

Genom våra medier har den gångna veckans Pridefirande i Stockholms innerstad som vanligt nått alla oss för vilka livet pågått ungefär som vanligt. Och det som vanligt med råge.

Vi har i veckan exempelvis upplysts om att en ”trend” att folk träffas anonymt ute i skogsdungar och parker för att ha sex beror på en vilja att vara mer i naturen, likvärdigt med att plocka svamp. Vi har fått höra hur lesbiska par som ”skaffar” barn genom insemination men sedan separerar kräver att få ha fortsatt delad vårdnad av barnet ihop med både gamla och nya partners. Och vi har kunnat se politiker från höger till vänster posera i pridetåget för vad de alla med en gemensam talepunkt kallar ”rätten att få älska vem man vill”.

I år har ett nytt inslag emellertid blivit tydligt i firandet: Borgerliga opinionsbildare anklagar det för ”vänstervridning” på grund av att organisatörer och ledande aktivister har uppfattningar om palestinakonflikten och energipolitiken som borgerliga firare inte kan skriva under på. I den årliga, icke-inkluderande partiledardebatten rök ledarna för V och KD ihop om synen på Hamas. Men bara för att någon dag senare dansa glatt tillsammans bland gummikläder och dragqueens i exakt samma pridetåg, för exakt samma budskap.

Som utomstående kan man se denna nyvaknade, borgerliga pridekritik som antingen ett inslag i den kommande valrörelsen, på temat att det särskilt i år är tillfället för ett partipolitiskt gräl, eller som tecken på en avsaknad självinsikt. För det senare talar att det gemensamma mellan pridehöger och pridevänster är större än det som skiljer, liksom att borgerliga prideaktivister är rätt lite borgerliga.

Till sin kärna är Pride förstås inte partipolitik. Det är i stället ett uttryck för en bestämd filosofisk antropologi, som säger att människans primära identitet är hennes sexuella läggning, och en bestämd moralfilosofi som säger att alla sexuella aktiviteter inte bara är goda om de är fritt valda utan också måste hyllas av alla. Dessa båda filosofiska antaganden kan utan problem förenas med helt skilda åsikter om exempelvis jobbskatteavdrag, reduktionsplikt för bensin och karensdagar.

Att göra en viss moralfilosofisk uppfattning om sexualitet till något som ett politiskt parti officiellt ansluter sig till och vill att statsmakten aktivt används till för att främja, är däremot inte borgerligt. Klassisk borgerlighet har i stället utmärkt sig för att inte vilja göra det privata politiskt och att vilja överlåta åt civilsamhället att fylla frihetens ramar med innehåll. På utrop om ”rätten till kärlek” skulle en borgerlig person kritiskt fråga, precis som i relation till påståenden om ”rätten till arbete”, vem som i så fall skulle vara skyldig att tillgodose denna rättighet, och med frågan avvisa hela tänkandet ur den offentliga diskursen. Och att politiker som exempelvis Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin, Karin Söder, Bertil Ohlin och Anne Wibble skulle måla sina ansikten med regnbågsfärger och dansa i karnevalståg tillsammans med skäggiga män i rosa peruker är otänkbart.

Men detsamma gäller faktiskt också för vad vi har känt som vänster. Könsbyten löser inte problem med exploatering av outbildade arbetare i låglönebranscher, en för begränsad socialbidragsnorm eller utförsäkringar från a-kassan. En ”rätt till kärlek” kan aldrig ersätta rätten till en bostad till rimlig kostnad, som något som det gemensamma faktiskt skulle kunna garantera var och en.

Pride-ideologins antropologi och moral uttrycker däremot det som filosofiskt är den rena liberalismens och den rena marxismens gemensamma mål: människans fullbordan som atom, utlämnad bara åt sin egen viljas konstruktioner (liberalismen), befriad från bojorna av traditionella normer (marxismen). Förstås är detta långt ifrån både konservatismens och den reformistiska socialdemokratins ideal. Men det förklarar i dag den fortsatt delade grundglädjen, trots lite skärmytslingar om Gaza och vindkraft.

Thomas Idergard är katolsk präst