Husdjuren behöver också vabbas. Eller?
Hunden – eller katten, eller undulaten – är människans bästa vän. Men att släppa in dem i socialförsäkringen är att ta det ett steg för långt.
Förr fanns Margareta Winberg i socialdemokratiska regeringar. Ett politiskt djur med stor slagstyrka och särskild känsla för andra arter. ”Det ska fan inte vara någon jakt i morkullornas barnkammare”, sa hon och förbjöd jakt på morkullehanar 1998.
Ungefär samtidigt började svenska hipsters släppa ut minkar ur burar. I Bryssel kallades Marit Paulsen för Madame Kadaver när hon drev igenom att grisar skulle slippa äta sina artfränder i mald form. Brigitte Bardot kämpade för sälarna. Spanjorerna fördömdes för sin tjurfäktning men lyckades få den klassad som kulturarv.
Det var ett undantag. För djuren höll på att byta plats i samhällshierarkin.
Några år senare stod jag på ett djursjukhus med en gråtande sexåring och en sjuk undulat och hörde mig själv godkänna tre dagars inläggning med dropp. Veterinären kallade patienten ”Jill” och nickade mot fågeln som satt ensam kvar i buren.
-Det är för hans skull också.
Den repliken har stannat kvar.
Nu föreslår en docent i straffrätt att man ska kunna vabba med sitt husdjur.
Egentligen är det inte alls överraskande. Veterinärbranschen har under ett par decennier surfat skickligt på tidsandan och täljt guld med små, små skalpeller och kloroform. Man fattar varför. De mänskliga födelsetalen har sjunkit. Djuren har blivit de nya barnen. Krukväxterna har blivit den nya hunden.
En förklaring till de låga födelsetalen är bostadspriserna. En granne till mig hade ett eget rum åt sina tre hundar. Hon flyttade. Först långt senare slog det mig att skälet kanske var att hundarna skulle få varsitt.
Själv var jag länge blind för antropomorfiseringen – ett ord som en hund lyckligtvis inte kan googla. För mig gick gränsen vid ökenråttorna som avlöste undulaterna. De åt upp varandra och jag tänkte att naturen ändå fick ha någon integritet kvar.
Som så ofta ligger politiken några år efter attitydförändringen. Först nu, i den här valrörelsen, har partierna upptäckt vad som hänt. Plötsligt riktas ilskan mot husdjurskapitalisterna. De stora veterinärkoncernerna som tjänar pengar varje gång någon säger ”Jill”.
Socialdemokraterna vill att Konkurrensverket granskar branschen. Vänsterpartiet vill stoppa riskkapitalbolagens exploatering av sällskapsdjuren. Sverigedemokraterna vill ha större pristransparens.
Det är sent, men de hann åtminstone före förslaget om husdjurs-vabb. Heja, säger jag, för om vabbidén får fäste bland väljarna blir valrörelsen 2030 betydligt dyrare än 2026.
Redan med den vanliga vabben fuskas det för 800 miljoner kronor om året. Lycka till med hamstrarna. Försäkringskassan kommer tvingas göra stickprov på hunddagis och samtidigt försöka avgöra om både husse och matte verkligen behövde vabba för samma kanin.
Det mest vemodiga är ändå något annat.
Män över 85 år har den högsta självmordsrisken i Sverige. Att vinna och behålla andra människors kärlek verkar vara betydligt svårare för gamla män än för gamla hundar. Om den utvecklingen också börjar avspeglas i socialförsäkringen har människovärdet inte bara förskjutits. Då har det bokstavligen devalverats.
Cecilia Garme
