När engagerade föräldrar blir en del av problemet
Socialtjänsten måste bli bättre på att skilja mellan föräldrar som sviker och föräldrar som försöker rädda sina barn.
Dagens Nyheter berättade nyligen om en mamma som tog ett av de svåraste beslut en förälder kan fatta. Hon larmade polisen efter att hennes 18-årige son berättat att han erbjudits 200 000 kronor för att utföra ett mord.
Några timmar senare greps sonen och dömdes senare för förberedelse till mord. Mamman beskrev beslutet som ”det bästa av de värsta alternativen”. Hon ville rädda både sin son och ett möjligt framtida offer.
Men den verkliga frågan börjar långt tidigare.
Under flera år hade föräldrarna varnat socialtjänsten för att sonen drogs allt djupare in i kriminalitet. De såg hur skolresultaten rasade, hur narkotikan tog över och hur han rekryterades till kriminella miljöer. De bad om kraftfullare insatser och om en placering långt från den destruktiva omgivningen men upplevde att deras oro inte togs på tillräckligt stort allvar.
Historien väcker därför en viktig fråga: När ska engagerade föräldrar ses som en tillgång i stället för som en del av problemet?
Det är samtidigt viktigt att inte förenkla verkligheten. Det finns föräldrar som genom bristande omsorg, svagt föräldraskap eller misslyckad integration har bidragit till att deras barn hamnat i kriminalitet. Det finns också familjer som skyddar sina barn från rättsväsendet, förnekar brott, döljer information eller motarbetar myndigheternas arbete trots att de vet att barnet begår grova brott. I dessa fall måste samhället ingripa tydligt. Ingen ska kunna gömma sig bakom föräldrarollen för att skydda kriminalitet.
Men det finns en annan grupp föräldrar. De söker hjälp tidigt. De kontaktar själva socialtjänsten. De sätter gränser, samarbetar med skolan och polisen och vågar erkänna att de inte längre klarar situationen på egen hand. Alltför ofta upplever dessa föräldrar att deras erfarenheter väger lätt. I stället hamnar de själva under misstanke, medan tonåringens egen berättelse får stort genomslag i utredningen.
Självklart ska barn och ungdomar bli hörda. Men en tonåring som befinner sig i en kriminell miljö kan påverkas av rädsla, lojalitet, manipulation eller drogmissbruk. Därför kan inte en professionell bedömning bygga på en enda berättelse.
Den måste bygga på hela bilden – barnets, föräldrarnas, skolans, polisens och andra professionellas kunskap. Problemet ligger därför inte nödvändigtvis i lagstiftningen. Sverige har en stark sociallagstiftning med barnets bästa som utgångspunkt.
Utmaningen ligger i tillämpningen.
När engagerade föräldrar behandlas på samma sätt som föräldrar som skyddar kriminalitet, riskerar systemet att missa sina viktigaste samarbetspartner. Det leder inte bara till mänskligt lidande utan också till stora samhällskostnader. Sena insatser innebär fler placeringar, fler polisutredningar, fler domstolsprocesser och fler fängelsestraff – resurser som i många fall hade kunnat användas tidigare och betydligt mer effektivt.
Socialtjänsten behöver därför utveckla sin förmåga att skilja mellan olika typer av familjer. Inte för att okritiskt tro på föräldrar, utan för att professionellt värdera deras kunskap om sitt eget barn.
Föräldrar som tidigt varnar för en negativ utveckling ska inte känna att de själva riskerar att hamna på de anklagades bänk. De ska uppleva att samhället ser dem som en del av lösningen.
Mamman i DN:s reportage gjorde till slut det som ingen förälder vill behöva göra – hon larmade polisen om sitt eget barn. Tänk om samhället hade lyssnat tidigare, medan det fortfarande fanns tid, och innan sonen hamnade i kriminalitet.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
