Försåtlig retorik på DN:s redaktion

Om en terrororganisation, tillsammans med tusentals civila norrmän, gick över gränsen till Värmland och slaktade över 1000 svenskar, våldtog och torterade dem, dödade deras husdjur och brände barn levande – och därefter kidnappade flera hundra och släpade dem över gränsen till Norge – vad skulle hända då?

Min förhoppning är att regeringen snabbt och skoningslöst förklarade krig mot mördarna och med alla medel såg till att få tillbaka gisslan och ställa de ansvariga till svars. Men journalisten Olle Bengtsson skulle uppenbarligen hellre se att svenska politiker lutade sig tillbaka och lät terroristerna komma undan, i alla fall att döma av den artikel som Dagens Nyheter publicerade den 23 maj. 

När Olle Bengtsson – självklart med det journalistiska underbarnet Peter Wolodarskis medgivande – beskriver Israels strävan efter att ställa Hamas och deras anhängare inför rätta för pogromen den 7 oktober kallar han det för en ”hämndaktion”:

”Vid sidan om kriget i Gaza har en israelisk hämndoperation pågått oavbrutet” skriver Bengtsson, och fortsätter:

”Med hjälp av filmer och ansiktsigenkänning arbetar landets underrättelsetjänst dagligen med att identifiera och lokalisera alla inblandade i terrorattacken den 7 oktober, rapporterar The Wall Street Journal. Målet: att döda eller gripa samtliga.”

Det är ett språkbruk som är häpnadsväckande arrogant och som sjuder av fördomar mot israeler och därmed också mot judar. Naturligtvis skulle Olle Bengtsson aldrig kalla någon annan nations strävan efter att ställa terrorister till svars för en ”hämndaktion”, det är enbart när det handlar om Israel som denna retorik flödar som nyslungad honung på de svenska och många av de andra västerländska nyhetsredaktionerna.

”Det rör sig om allt från mannen som körde en bulldozer över gränsstaketen i Gaza till högt uppsatta befälhavare i Hamas. Alla som var med i planeringen eller genomförandet av attacken den 7 oktober anses vara tillräckligt betydelsefulla för att hamna på listan som byggts upp av israelisk underrättelsetjänst”, förklarar Olle Bengtsson för DN:s läsare och antyder att det är lite väl överdrivet av den israeliska underrättelsetjänsten att vilja straffa en liten gräsrot som bara kört en bulldozer.

Uppgifterna kommer från Wall Street Journal och där framgår också att det krävs minst två bevis för deltagande i attacken för att en person ska hamna på listan. Det skriver förstås inte Bengtsson förrän långt ner i artikeln. Och för att ytterligare visa på Israels, och judarnas, grymheter lägger han till ”för att få en dödsdom över sig”. Som om det bara är Israel som dödar i krig – och som om 7 oktober-slaktarna förföljs alldeles oproportionerligt hårt.  

Olle Bengtsson fortsätter:

”I Israel liknar man insatsen vid den hämndkampanj som följde efter terrorattacken under de olympiska spelen i München 1972. Efter gisslandramat då elva israeliska idrottare dödades av den palestinska terrororganisationen Svarta september inledde Mossad en jakt på de skyldiga som pågick i åratal.”

”Hämnd” igen. Nåja, man får väl vara tacksam för att han åtminstone erkänner att de terrorister som mördade de israeliska idrottarna var skyldiga. 

Men texten väcker likväl en rad frågor. 

Menar Olle Bengtsson då även att Syrien ”hämnats” på IS, när de fängslat och avrättat IS-terrorister? 

Att Ukraina är ”hämndlystna” när de försvarar sig mot Rysslands missiler? 

Att svenska staten utförde ”hämndaktion” mot Rakhmat Akilov efter hans lastbilssväng på Drottninggatan 2017?

Att Anders Behring Breiviks fängelsestraff var en ”hämndkampanj” från norska statens sida?

Naturligtvis inte. Syrien försvarar sig mot IS, Ukraina mot Ryssland. Och självklart har både Sverige och Norge rätt att ställa en terrorist inför rätta och utdöma ett hårt straff.

Ordet ”hämnd” i sammanhanget är förbehållet Israel. Olle Bengtsson vill att hans läsare ska förstå att Israel är ett undantag när det gäller suveräna stater – en nation som inte riktigt bör åtnjuta samma rättigheter som andra och som heller inte har samma självklara rätt att skydda sina medborgare. 

Det är inte säkert att Olle Bengtsson själv är medveten om hur tendentiöst och fördomsfullt hans språkbruk är. Detta är ju det vanliga numera, när den svenska journalistkåren skriver om Israel. Att denna yrkeskår har anammat ett sådant språkbruk för att beskriva Mellanösterns enda demokratiska stat är under all kritik. Men det är den verklighet vi har att förhålla oss till idag – och något vi aldrig får sluta kritisera. 

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF