Fyra år senare borde Henrik Arnstad be om ursäkt
Att i efterhand erkänna att man hade fel vore ett uttryck för den demokratiska respekt som vårt offentliga samtal behöver betydligt mer av.
För snart fyra år sedan publicerade Henrik Arnstad en debattartikel i Expressen med rubriken: ”Sverige är på väg att bli en före detta demokrati”
En regering som byggde på Tidöavtalet sades innebära ett hot mot demokratin. Vanlig västerländsk högerpolitik, genomförd med stöd av Sverigedemokraterna efter ett demokratiskt val, beskrevs som demokratins slut.
Nu har fyra år gått. Sverige är fortfarande en av världens mest demokratiska stater.
Vi har fria och rättvisa val. Oppositionen kritiserar regeringen varje dag. Tidningar publicerar granskningar och hårda ledare. Public service fungerar självständigt. Domstolarna är oberoende. Demonstrationer genomförs utan statlig inblandning. Internationella demokratimätningar placerar fortfarande Sverige i världstoppen.
Det är naturligtvis glädjande. Men det väcker också en annan fråga. Är debattörer villiga att ta ansvar när dramatiska påståenden visar sig vara fel?
Under många år har delar av den svenska offentligheten gjort vanliga politiska skiljelinjer till frågor om demokratins undergång. Människor som velat minska invandringen, skärpa kriminalpolitiken eller föra en mer konservativ kulturpolitik har inte bara beskrivits som politiska motståndare. De har framställts som ett hot mot själva det demokratiska systemet.
Det är en farlig utveckling. Demokratin bygger inte på att människor tycker lika. Den bygger på att vi accepterar att människor med andra värderingar kan vinna val och genomföra sin politik inom grundlagens ramar.
Om varje regeringsskifte som man ogillar beskrivs som början på diktaturen urholkas innebörden i ord som ”demokratihot”, ”auktoritär” och ”fascism”. När verkliga hot mot demokratin någon gång uppstår riskerar de orden redan ha förlorat sin kraft.
Paradoxalt nog har denna retorik också bidragit till en växande misstro mot flera av samhällets institutioner.
I dag är det framför allt väljare på högerkanten som uppvisar lägst förtroende för etablerade medier, experter och vissa politiska institutioner. Det finns flera förklaringar till det. Men det är svårt att bortse från att många under lång tid upplevt att deras åsikter inte bemötts som legitima politiska ståndpunkter, utan som uttryck för något suspekt eller odemokratiskt.
När människor upplever att deras världsbild konsekvent misstänkliggörs minskar också deras förtroende för de aktörer som förmedlar detta budskap. Den utvecklingen borde oroa alla demokrater. För demokratins styrka mäts inte bara i fria val och oberoende domstolar. Den mäts också i om människor känner att de får delta i samhällsdebatten utan att deras motiv ständigt ifrågasätts.
Sverige behöver ett offentligt samtal där människor kan vara djupt oense om migration, kriminalitet, energipolitik eller public service utan att den ena sidan anklagar den andra för att vilja avskaffa demokratin.
Vi behöver fler sakargument och färre domedagsprofetior. Det är därför Henrik Arnstads artikel förtjänar att läsas igen. Den illustrerar en retorik som gjort svensk demokrati en otjänst.
Att i efterhand erkänna att man hade fel vore inte ett tecken på svaghet. Tvärtom. Det skulle vara ett uttryck för den intellektuella ödmjukhet och demokratiska respekt som vårt offentliga samtal behöver betydligt mer av. Det går att diskutera demokratins framtid på ett seriöst vis, men den möjligheten har kanske gått förlorad när debattörer valt att göra legitima åsiktsskillnader till ett hot mot demokratin.
En ursäkt vore därför inte främst till Tidöpartierna, men till alla de väljare vars demokratiskt uttryckta åsikter alltför länge har behandlats som om de stod utanför demokratins gränser.
Carl Eos är Senior Fellow vid Tankesmedjan Oikos
