Regeringen missar den viktigaste rättssäkerhetsfrågan

Regeringens utredning En kortare instanskedja för mark- och miljöärenden (SOU 2025:122) har ett tydligt syfte. Nygamla förslag på färre prövningsinstanser, nygamla förslag på införande överklagandeavgifter ska enligt utredningen leda till kortare handläggningstider i mål enligt plan- och bygglagen.

Effektivitet kan vara ett legitimt mål. Men när lagstiftaren samtidigt föreslår att den rättsliga kontrollen ska ske hos färre instanser ökar också kraven på rättssäkerhet. Det är här utredningen lämnar sin kanske viktigaste fråga obesvarad.

Frågan om motiveringsskyldigheten lämnas utanför

Utredningen innebär att länsstyrelsens överprövning ska tas bort avseende bygglovsmål. Samtidigt föreslås Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) få en roll som prejudikat- och slutinstans, där det dessutom ska krävas prövningstillstånd. Dessutom föreslås det i utredningen att möjligheten till prövning i Högsta domstolen ska tas bort.

Trots detta analyseras inte hur MÖD:s nuvarande arbetsordning eller domstolens tillämpning av prövningstillståndssystemet påverkar rättssäkerheten. Det är anmärkningsvärt. Ju större betydelse den sista instansen får, desto större borde intresset vara för hur den faktiskt utövar sin dömande verksamhet.

Omotiverade beslut blir aldrig föremål för analys

MÖD avslår normalt ansökningar om prövningstillstånd genom standardiserade beslutsformuleringar utan att redovisa de överväganden som ligger bakom avgörandet i det enskilda målet. Domstolen bevarar inte heller föredragningspromemorior eller andra handlingar som gör det möjligt att i efterhand förstå vilka överväganden som legat till grund för beslutet.

Denna ordning har utvecklats genom praxis och tillämpas systematiskt.

Trots att reformen ger MÖD en ännu mer central roll analyserar utredningen inte den rättsliga grunden för förekommande arbetsordning med prövningstillstånd, inte heller vad som kan komma att ske om arbetsordningen ska få fortsätta, och vilka effekter detta kommer att få för parter i mål framledes. Frågan om motiveringsskyldigheten för MÖD lämnas helt enkelt utanför.

Lagens huvudregel är tydlig

Enligt 27 och 28 §§ lagen (1996:242) om domstolsärenden ska beslut som går en part emot som huvudregel innehålla de skäl som bestämt utgången. Motiveringsskyldigheten är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti. Den gör det möjligt för den enskilde att förstå beslutet, möjliggör rättslig granskning och stärker förtroendet för domstolarna.

Mot den bakgrunden hade det varit naturligt att utredningen analyserade hur MÖD:s nuvarande praxis förhåller sig till lagens motiveringskrav, eller redovisade varför domstolen skulle vara undantagen från huvudregeln om motiveringskravet.

Någon sådan analys finns inte.

Remissinstanserna säger heller ingenting

Det kanske mest anmärkningsvärda är att inte heller remissinstanserna synes ha uppmärksammat frågan. Diskussionen har i huvudsak handlat om handläggningstider, instansordning och resursfördelning. Däremot synes ingen remissinstans uttryckligen ha analyserat vilka rättssäkerhetskonsekvenser det får att MÖD regelmässigt nekar prövningstillstånd utan att ange skälen för sådana beslut. Den principiella frågan om motiveringsskyldigheten har därmed i praktiken lämnats helt utan behandling även i remissförfarandet.

Slutliga beslut utan motivering

Ett beslut att inte meddela prövningstillstånd är ett slutligt avgörande. När ett sådant beslut fattas upphör möjligheten till fortsatt domstolsprövning och underinstansens avgörande står fast med definitiva rättsverkningar. Trots detta redovisar MÖD normalt inte några skäl för varför prövningstillstånd vägras. Det aktualiserar en grundläggande rättsfråga: vilket eller vilka lagstöd finns för att underlåta att motivera ett slutligt beslut som går en enskild part emot? Utredningen lämnar den frågan obesvarad.

Rättssäkerheten måste analyseras innan reformen genomförs

SOU 2025:122 analyserar inte heller vilka konsekvenser den nuvarande arbetsordningen får när reformen samtidigt föreslår att överklaganden ska beläggas med avgifter. Resultatet om reformen genomförs, blir att den som betalar för att få sin sak prövad riskerar att mötas av ett enda domstolsavgörande, detta inte ens i högsta domstolsinstans, och detta dessutom utan någon redovisning av varför prövningstillstånd vägrats i högsta instans.

Utredningen behandlar inte heller frågan om prövningstillståndssystemet i praktiken, under decennier kan ha kommit att fungera som ett instrument för arbetsstyrning, trots att denna fråga tidigare har avslöjats och trots att systemet föreslås få en ännu större betydelse genom reformen.

Det är därför svårt att se att lagstiftaren har ett tillräckligt beslutsunderlag för att reformera instansordningen.

Innan antalet kontrollinstanser minskas och den yttersta rättsliga kontrollen koncentreras till MÖD bör lagstiftaren först analysera de rättssäkerhetsfrågor som reformen bygger vidare på. Först därefter kan det bedömas om förslaget uppfyller de krav som följer av lag och grundlag.

Annars riskerar effektiviteten att vinna på bekostnad av rättssäkerheten – och det är ett pris en rättsstat inte bör betala.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent.