Ro, ro, ror de detta i land i kväll?

Konstnären Ernst Billgren håller på Norge i kväll. Han och jag är bara ytligt bekanta, men ändå vet jag att han vill att vår lillebror spöar vår storebror England i VM-kvartsfinalen. För det här är en match alla snackar om. Aldrig tidigare har vi varit så engagerade i resultatet i en tävlan, där svenska lag/atleter inte formerar sig till start.

Det föll sig därför naturligt att checka av Billgrens sympatier, när vi i går kväll råkade springa in i varandra vid Slussen. Han hänvisade bland annat till att vi och norrmännen ju höll ihop som union, ända till 1905.

Det här är alltså stort. Oljefondsstort. Ja, så stort att jag strax före inspringningen i Ernst, när min buss till Slussen – som jag tog efter att ha träffat mamma och hennes hund Dusty i Nacka  – hade angjort slutstation, hamnade i bubblande fotbollsprat med cirka åtta svensk-etiopiskor.

Det blev gruppkram. Med alla utom en. För med kramen bekräftade vi att vi höll på Norge. Och hon den där eljest-tjejen, hon visade sig vara hårt Arsenal-fan. Och därför committad till England i kväll.

England och Norge, upplaga 2026. Två landslag att älska och ta lärdom av. För de har hittills i VM visat mästerskap i en av mänsklighetens mest uppfordrande ut- och uppmaningar. Att hålla ihop som grupp, utan att kväva individen.

Superstjärnorna Harry Kane och Jude Bellingham – båda med touch av Billgren-rävar – har varit centrala för Englands framgång hittills. Och för Norge: målsökande roboten Erling Haaland. Inte alls räv. Bara liksom yppersta världsklass. Men denna trio hade inte gjort i närheten av så många mål – 17 totalt hittills i VM – utan genuint stöttande och genibärande lagkamrater.

Det handlar alltså om den gamla jaget/laget-balansen, som till exempel Brasilien inte fick till i år. Den är svår för oss alla. Slut nu ögonen, och ägna några sekunder åt alla jobbmöten och familjeråd ni suttit i. Har den som haft mest vettigt att säga fått rimligt, men inte orimligt, utrymme? Nä, tänkte just det. Ett alltför vanligt scenario: Tjatmostrar har tjatat för mycket. Och den blyge där i hörnet – som alltid tänker klokt och inte sällan utanför boxen – har gissningsvis pratat för lite. Eller bara viskande och utan karisma. Och man har gått miste om hans idéer.

Individen och kollektivet; en evigt svår konst att få ihop. Författarinnan, kolumnisten och före detta elitidrottaren Lena Andersson tog under Zlatan-åren upp det faktum, att vårt landslag underpresterade i viktiga matcher. Och spekulerade i att geniet och kraftpaketet Ibrahimovic – likt Carl Bildt, om jag minns hennes text rätt – spred ett slags ”auktoritär gas”.

Medspelare/medarbetare runtomkring blev därigenom rädda för alfahannens nycker och utspel. Och rädd människa presterar ofta sämre. Bland annat genom stressreaktioner relaterade till amygdala – mandelkärnen – vilka ger tunnelseende och sviktande beslutshorisont.

På en fotbollsplan kan detta översättas till: Den lille rädde passar till den store ledaren, som står i dålig position att föra anfallet vidare. I stället för att leverera bollen till den kompetente men mindre stjärnglänsande medspelaren, som har en närmast oändligt friare anfallsyta att operera på.

Kolla in SVT-  och TV4-play, där finns ett klipp på Haalands loja lunkande strax innan han exploderar i 1-0-nicken mot Brasilien. Hans lagkamrater vet, att man inte alltid måste passa just honom. Det finns andra bra spelare i laget! Men när han väl får passningen, är chansen god att han förvaltar den väl. Och om den inte når fram, skäller han inte på lagkamraten som ändå försökte.

Två bra lag – alltså just LAG! – fajtas alltså mot varandra i kväll i svensk idrottshistorias alltså hittills största händelse utan svensk medverkan. 

Må bästa lag vinna!

Och som ett litet PS: Vad vi hittills sett av Graham Potters ledarskap, finns stora möjligheter att även vårt eget landslag, med spetsar som Gyökeres och Isak och varför inte en comebackande Kulusevski och en då mer erfaren Lucas Bergvall, kan få skina på den stora fotbollsscenen. Det är ju bara två år till EM i Storbritannien 2028.

Erik Hörstadius