”Glöm oss inte!” skrek de som skulle mördas i gaskamrarna – är de glömda nu?

I helgen gick ytterligare en Palestina-demonstration på Stockholms gator med sin antisemitiska gatuteater, som bara tycks bli värre för var gång.

Denna lördag gick demonstranterna omkring med en skylt som liknade den berömda Auschwitz-skylten, som finns vid ingången till koncentrations– och förintelselägret. Men i stället för orden ”Arbeit Macht Frei” stod det ”Gaza”, på skylten.

Det är alltså på detta sätt som demonstranterna försöker utnyttja Förintelsens offer och relativisera Förintelsen.

I Auschwitz blev över en miljon människor mördade. De allra flesta genom att de trycktes in i stängda rum och gasades ihjäl med insektsgiftet Zyklon-B. 

I dag 2026 görs alltså Auschwitz till någon sorts rekvisita i antisemitiska gatuteatrar. Som jag sa till min äldste son igår: ”samtiden är så bisarr för mig att jag knappt kan tro att jag lever i den mest antisemitiska eran sedan 1930-talet”. 

I mitt arbete med tv-reportage och dokumentärer har jag genom åren träffat och intervjuat en lång rad Auschwitz-överlevare: Hédi Fried, Max Safir, Josef Klima och många andra.

Men ett av de absolut starkaste vittnesmålen om Auschwitz var när jag mötte Jakob Ringart för en intervju i SVT:s Rapport 1998. Vi satt hemma i hans vardagsrum. Hela intervjun tog säkert två timmar. När vi kom in på hans tid i Auschwitz var det som om han fortfarande var där. Han blundade och berättade stötvis om fasansfulla saker som skett i förintelselägret. Om selektioner där SS-män gick runt bland fångarna för att se vem som skulle mördas, om det dagliga våldet, om svälten, om att tvingas stå i timtal för att räknas, om att hela tiden vara rädd, om lössen, smutsen och förnedringen. Men den absolut hemskaste delen av hans vittnesmål var när han berättade om dem som valdes ut för att bli gasade och som stängdes in i huset intill, i väntan på att bli mördade nästa dag. Jakob Ringart berättade hur han låg där på sin brits och hörde skriken, gråten och bönerna från barn, kvinnor och män som skulle gasas ihjäl påföljande morgon. Hur människor ropade och skrek ”glöm oss inte!”, ”berätta att vi fanns!”.

Det är alla dessa människor som Palestina-demonstranterna utnyttjar, de som skrek ”glöm oss inte” och vars enda brott var att de var judar. Det är dessa människor som Sverige sviker när både myndigheter och media håller tyst om dessa antisemit-teatrar och låter det här fortgå vecka efter vecka.

Är Förintelsens offer redan bortglömda?

Johan Romin