Hatt har agerat oförlåtligt naivt

Ett sätt att tala om Anna-Karin Hatts avgång är att ta fasta på hennes tal om hat och hot i offentligheten. Det är värt att tala om, men ingen kommer att uttrycka något särskilt intressant. Hat och hot mot förtroendevalda är oacceptabelt. Punkt.

Ett annat sätt, som är en aning mer intressant, är att säga det uppenbara: detta är en fiasko av nästan obegripliga mått för ett riksdagsparti. Först har man en process för att hitta en ledare. Ingen riktigt bra kandidat dyker upp. De två personer som partiet skulle vilja ha, Emil Källström och Anna-Karin Hatt, säger båda tydligt nej. Strax innan valberedningen ska ge sitt besked är kompromisskandidaten Elisabeth Thand Ringqvist den utvalda. Då bytte Anna-Karin Hatt fot. Plötsligt vill hon.

– När jag såg den samlade bilden kände jag att ja, det här kan bli något riktigt bra. Jag kan ta mig an den här utmaningen.

Centerpartiet blev så lyckligt att de hostade upp en månadslön som överträffade statsministerns. Och så, ett halvår senare, ångrar sig Hatt igen. Det beror på ”samhällsklimatet”, hat och hot, säger hon, men säger samtidigt att hon antagligen inte utsatts för värre saker än andra partiledare och att det inte handlar om någon enskild händelse. Och hon uppmanar andra att ge sig in i politiken. Det är bara det att hon ”inte kunnat föreställa sig” hur det skulle vara att agera som partiledare.

Kanske är det precis detta saken handlar om. Då finns inte så mycket mer att säga om själva avgången, annat än att Hatt agerat oförlåtligt naivt för att vara aktiv på den här nivån. Hon försätter sitt redan krisdrabbade parti i en ny kris, mindre än ett år före valet.

Men det är nästan omöjligt att inte ana att det finns mer bakom det här beslutet. Centern har inte fått något lyft i opinionen sedan partiledarskiftet, trots att den förre partiledaren var ett misslyckande. Partiet har inte lyckats ta sig ut ur den återvändsgränd Annie Lööf lett in det i. Centern är nu en del av Socialdemokraternas regeringsunderlag, eftersom det säger absolut nej till alla andra realistiska alternativ. Samtidigt vill partiet inte låtsas om att det gjort det valet. Och i ekonomiska frågor står Centern sakpolitiskt inte bara till höger om vänsteroppositionen, utan till höger om regeringen. Inget hängde ihop när Hatt tillträdde. Inget hänger ihop när hon avgår.

Arvet efter Annie Lööf har nu kostat två partiledare. Vem blir den tredje?

Man kan nog utgå från att Emil Källström har stängt av mobilen. Elisabeth Thand-Ringqvist, som fälldes på mållinjen för ett halvår sedan, väntar möjligen på att det ringer i hennes mobil. Men det här är ett parti som tycks ha förlorat självbevarelsedriften, så vem vet? Martin Ådahl finns ju där också.