När visselblåsaren blir problemet – vem vågar följa lagen?

Sverige har under senare år stärkt skyddet för visselblåsare. Syftet är självklart. Den som upptäcker korruption, ekonomiska oegentligheter eller andra allvarliga missförhållanden ska kunna slå larm utan att riskera repressalier. Ett sådant skydd är en grundläggande förutsättning för en fungerande rättsstat och en offentlig förvaltning som bygger på öppenhet, ansvar och medborgarnas förtroende.

Trots detta finns en fråga som sällan diskuteras. Vad händer när den som slår larm samtidigt är chef eller annan offentligt anställd med ansvar att följa lagar, interna styrdokument och politiska beslut? Vad händer när själva fullgörandet av tjänsteplikten leder till en konflikt med den egna arbetsgivaren? En rättsstat kan knappast kräva att offentligt anställda följer lagen om samma personer samtidigt riskerar sin anställning när de gör det.

Ett offentligt uppdrag – och ett personligt risktagande

Offentligt anställda är inte enbart arbetstagare. De är också bärare av ett offentligt uppdrag. Regeringsformen ställer krav på saklighet, opartiskhet och legalitet, medan kommunallagen, offentlighetsprincipen och ett stort antal speciallagar bygger på att tjänstemän agerar när de upptäcker felaktigheter eller riskerar att fatta beslut som saknar lagligt stöd.

Den som väljer att blunda för allvarliga brister riskerar därför att svika sitt uppdrag. Samtidigt kan den som agerar i enlighet med sitt uppdrag hamna i konflikt med den egna organisationen. Just denna motsättning är en paradox som förvånansvärt sällan diskuteras. Frågan blir därför inte enbart om det finns ett lagstadgat visselblåsarskydd, utan om detta skydd verkligen fungerar när det behövs som mest.

När rättssystemet prövar delar men inte helheten

Den svenska visselblåsarlagstiftningen syftar till att skydda den som rapporterar missförhållanden. För att ett sådant skydd ska få verklig betydelse krävs emellertid också att den som utsätts för misstänkta repressalier har praktiska möjligheter att få sitt skydd prövat.

Det är här systemet riskerar att visa sina svagheter.

Om konflikten utvecklas till ett arbetsmiljöärende eller ett arbetsrättsligt ärende delas prövningen upp mellan flera olika aktörer. Arbetsdomstolen prövar arbetsrättsliga frågor. Förvaltningsdomstolar prövar endast de frågor som faller inom deras behörighet. Åklagare bedömer om det finns misstanke om brott och fackliga organisationer avgör om de vill driva ett arbetsrättsligt mål.

Varje aktör fullgör sitt uppdrag utifrån sitt lagreglerade ansvarsområde. Men ingen har nödvändigtvis till uppgift att pröva om den ursprungliga rapporteringen av missförhållanden faktiskt ledde till otillåtna repressalier eller om processen som helhet uppfyllt rättsstatens krav på rättssäkerhet. Konsekvensen kan bli att varje aktör granskar sin del av händelseförloppet, medan ingen granskar helheten.

Lojalitetsplikten får aldrig stå över lagen

Här uppstår den verkligt principiella konflikten. Offentligt anställda förväntas vara lojala mot sin arbetsgivare. Men lojalitetsplikten kan aldrig innebära en skyldighet att acceptera olagliga beslut eller att tiga om allvarliga missförhållanden. Tvärtom bygger hela den offentliga förvaltningen på att tjänstemän agerar när lagar, regler eller politiska beslut riskerar att åsidosättas.

Om den som fullgör denna skyldighet samtidigt riskerar att förlora sin anställning skickas en signal långt utanför den enskilda arbetsplatsen. Risken är inte enbart att en enskild tjänsteman drabbas, utan att andra tjänstemän drar slutsatsen att det är säkrare att avstå från att agera än att fullgöra sitt uppdrag enligt lag.

Tystnad är den största risken

Det är också här frågan upphör att handla om enskilda arbetsplatskonflikter och i stället blir ett rättsstatligt problem. Offentlig verksamhet bygger ytterst på att lagar följs och att felaktigheter upptäcks innan de leder till skada. Om chefer och tjänstemän upplever att ett ifrågasättande av missförhållanden kan leda till arbetsbefrielse, långvariga arbetsrättsliga processer eller en förstörd yrkeskarriär kommer många att välja den tystnad som innebär minst personlig risk.

En sådan utveckling drabbar inte bara den enskilde utan även medborgarna, eftersom den kontrollfunktion som den offentliga förvaltningen är beroende av gradvis försvagas. Om människor inte längre vågar agera när de upptäcker fel, riskerar själva syftet med visselblåsarskyddet att gå förlorat.

Ett skydd som fungerar även i praktiken

Det räcker därför inte att visselblåsarskyddet ser bra ut i lagtexten. Skyddet måste fungera också i praktiken. Det måste omfatta den som fullgör sitt offentliga uppdrag, även när konflikten är politiskt känslig, när betydande ekonomiska intressen står på spel eller när den som slår larm har en ledande befattning.

Den som följer lagen ska inte behöva riskera sin anställning. Den som fullgör sitt offentliga uppdrag ska inte behöva välja mellan sin yrkesetik och sin försörjning. Ett rättsligt skydd som endast fungerar så länge det inte prövas är i praktiken inget fullgott skydd alls.

En rättsstat prövas inte när allt fungerar. Den prövas när någon säger ifrån. Om offentligt anställda ska våga fullgöra sitt uppdrag enligt lag måste de också kunna lita på att rättsstaten skyddar dem när de gör det. Annars riskerar vi att skapa en offentlig förvaltning där det största hotet inte är missförhållandena i sig, utan rädslan för att avslöja dem.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent